Bar

  • ✴︎

    ✴︎

    Utan extensions på Riche

    Nisch på Riche! Gisela Zeime skriver om de vanligaste synerna på ett av Stockholms klassiska vattenhål.

    Klockan är runt tio och en vakt i ljusblå parkas hälsar välkommen och öppnar dörren till ett av Stureplans mest legendariska vattenhål, Riche. Sedan metoohösten är Richeprofilen ett minne blott i välkomstkommittén. Ni vet han med väldigt mycket för långt hår överallt och det välkända partytricket att klippa hål i byxfickorna. Han som har en bror som gillade att pyssla, med ett och annat, i TV4. Men han känns inte alltför saknad.

    Det har redan börjat fyllas på med gäster i denna alldeles för lilla bar för sitt eget bästa. Fördelen är att man lätt smälter in i folkmassan och blir en automatisk minglare, bara genom att stå där och sedan flyta med strömmen.

    De flesta barstolarna är redan intagna av medelålders män med lockar i nacken och kulmagen instoppad i en lammullströja. En inte alltför spännande utsikt, men herregud de måste ju också få vara här. De tillhör ju ursprungsbefolkningen.

    Den kvinnliga befolkningen består till största delen av blonda hårsvall.  Jag med min bruna page tittar avundsjukt och blir samtidigt lite illamående.  Vänjer mig aldrig vid kombinationen gubbar och 22-åriga blondiner och är beredd att långsamt backa ut ur lokalen. Men som vanligt har jag misstagit mig. Damerna behöver bara vända sig om för att jag ska bli lugn igen. Vi är typ lika gamla, men skillnaden är att jag inte klär i blonda extensions och därför ser 57 år gammal ut 360 grader runt om.

    Jag bockar av några stammisar. I ett hörn hänger ett par rester från Lustans Lakejer, check. Mannen med den flörtiga blicken, som tror att han är snyggast i hela världen, check. Darriga gubben är också här, som vanligt med sin leopardsjal runt halsen och ett champagneglas i handen. Han skakar fint till musiken, men mer i baktakt. Att det fortfarande är något kvar i glaset är ett under, det mesta har nog hamnat på andra gäster. Det är också en förklaring till varför stamgästerna, visa av skadan, brukar lämna ett visst space runt honom.

    Mitt emot bardisken löper en väggfast soffa med tillhörande alldeles för små runda bord. Många ser sin chans att parkera sitt glas på dem, men det bör inte göras alltför länge. Med jämna mellanrum sveper en överlastad Michel Kors-väska över alltihopa och gör rent hus. Varför måste en del kvinnor ha hela bohaget med sig på krogen, är de hemlösa? Vad hände med den lilla kuvertväskan? Med andra ord, ingen riktig Richekväll utan lätt fuktade ben och en kraschande känsla under skosulorna.

    Men usch vad jag gnäller. Vad gör hon ens här, undrar kanske ni? Jo, jag gillar att glo på folk. Det har jag gjort sedan jag var liten och det gör jag fortfarande, ohämmat.

    Dags för sprit! Jag armbågar mig fram i baren för att beställa en GT. Nackdelarna med GT:arna på Riche är att de är dyra. Fördelarna är att man utan problem kan träna förmiddagen därpå, eftersom man mest fått i sig en massa smält is.

    Personalen jobbar snabbt och metodiskt och har totalkoll på vem som står näst i tur. En man viftar argt med kreditkortet framför näsan på en tjej bakom disken och skriker ”Det har varit min tur länge nu!”. Jag pekar mot bartenderns öra, där det sitter en stor gul öronpropp.  Bästa arbetsmiljöskyddet den här kvällen.

    Försedd med drinkglas känner jag mig nu tillräckligt utrustad för lite cirkulerande och spanande. Promenaden styrs mot lilla baren, dvs plantskolan för den unga generationen. Några ser ut som minikopior av klientelet i andra baren, möjligtvis minus kulmage. Den här baren är något luftigare och det finns DJ minsann.

    Nu kommer min lilla rant, förlåt mig, men det här är något jag inte förstår. Arbetsmarknaden för DJ:s har de senaste åren fullkomligt exploderat. Vilken planta som helst kan numera kalla sig DJ och alla barer och klubbar med självbevarelsedrift har en sådan. Men var är discot? Det är både logistikmässigt svårt och socialt icke accepterat att börja dansa mitt i baren. DJ:n torterar en med alla 70- och 80-talshits du kan komma på, men det enda du möjligtvis kan göra är att i takt torrjucka lite diskret mot bardisken.

    Till detta kommer en så hög volym av dessa godbitar att det blir helt omöjligt att föra en konversation. Med andra ord, allt faller mellan stolarna. Drömmer mig för en stund tillbaka till slutet av 70-talet då DJ:n hette Sydney och diskoteket hette Big Brother, men det senare inte syftande på en makaber dokusåpa, utan på ett ställe med dansgolv och blinkande lampor.

    Tack för att jag fick ventilera mig! En drajja på det! Nu kan jag lugnt återgå till min favoritsyssla – att glo.

    Text: Gisela Zeime

  • ✴︎

    ✴︎

    Isaks guide till Öfvre Folkungagatan

    Isak guidar dig bland sunkbarerna på Öfvre Folkungagatan! Platsen där en öl alltid går att lösa.

    Om Götgatan är stora kroppspulsådern och Nytorget hjärtat av sydöstra Södermalm, då är Folkungagatan från Götgatan ned till Södermannagatan tarmpaketet. På Öfvre Folkungagatan finns inget charmigt, inget värt att nämna i en internationell kontext, här har inget hänt som påverkat världen, Sverige och knappt ens Stockholm. Denna vägsnutt är likväl en nödvändig del av staden som gör det skitgöra den måste. Nämligen att fylla stockholmarna med billig öl in på småtimmarna, alla dagar i veckan.

    Vi har alla varit där. Med gränsen för “bara 2-3 öl” och en god natts sömn sedan länge passerad. Ölen skall flöda, så enkelt är det. Kanske är det en sladdrig tinderdejt som urartat. En AW som gått överstyr eller bara allmänt dåligt omdöme. Hur som, kroppen kräva dessa drycker. Då står du där igen, utanför Kellys eller Dickens eller No Name. Frågan dyker upp i huvudet, “vad ska jag göra, var ska jag va, ölen skall drickas, men jag vet inte vart jag ska?”

    Låt mig hjälpa till.

    Malmen

    Här hittar du nysparkade key account managers från IT-branschen. Busslaster med turister som skall kolla hockey, Metallica eller den senaste pissuppsättningen på Göta Lejon. Samt annat löst folk som tror att en scarf och en öl för 72 pix gör dom finare än de andra som sitter på barerna längre ned för gatan.

    Malmen är en sunkbar i lyxförpackning där du får samma skit för mer pengar. Att gå på Malmen är lite som att köpa Weekdays egna Champion-kollektion. Det blir inte tuffare bara för att det är dubbelt så dyrt. Det blir bara korkat.

    Betyg: 5 av 10 Brasse Pavlovic

    Kellys

    Rockstället för dig som vill uppleva landet mitt i stan, om du med landet menar Borlänge. Det är hit du går om du vill börja bråka om en stol eller om vilka som egentligen är sämst av Iron Maiden och Kiss. På Kellys finns inga vinnare, bara olika förlorare.

    Betyg: 1 av 10 Volbeat

    Charles Dickens

    Dickens är den uppfuckade morgondagens sista stopp. Ett Bajenhak utan pretentioner där du alltid hittar någon du känner men inte vill springa på. På Dickens, eller Kalle-kuken som det kallas i folkmun, får du precis vad du betalar för, ganska lite.

    Betyg: 10 av 10 Kennedy Bakircioglu

    The Central Bar

    Sedan de valde att lägga ned Leroys till förmån för brädspel är The Central Bar svartlistad i min bok. Gå inte hit, gör det bara inte.

    Betyg: 0 av 10 På allt.

    Honey Honey

    Lite finare Bajenhak utan egentlig själ. Käka en planka och kolla Southampton – Wolves eller dra ladd på toan och skalla en kille som heter Jens. Båda funkar lika bra på HH!

    Betyg: 5 av 10 Jens

    No Name Bar

    På No Name Bar, Folkungagatan 69 Onsdagar 19-21 (förlåt C.B. takterna sitter i), hittar du arbetslösa fake-hipsters, Tom Jerry Boman +5 och anarkister. Du kanske inte ville vara här, men du hamnade här och det funkar ta mig fan. Ölen serveras i frostat glas till billig peng och det brukar gå att få en sittplats. Vad mer kräver man av en sunkbar?

    Betyg: 10 av 10 Clara Kristiansen

    Bubblare: Carmen

    Carmen ligger egentligen inte på denna älskade gatsnutt mellan Götgatan och Södermannagatan. Men tillräckligt nära och med tillräckligt billig öl och relativa kultstatus för att få räknas som en i mängden. Kultstatusen kommer främst som ett resultat av omnämnandet i Svensk Pops Stockholmsnatts-epos “Packad i Stockholm (Igen)”. Nog om Sveriges bästa band!

    Carmen är för obskyra bohemer med tvivelaktigt miljöpatos utan någon som helst förankring i verkligheten. Det funkar, men nog fan är Söderkällaren runt hörnet lite trevligare. Tror egentligen inte att det heter Söderkällaren längre, men gå dit ändå. Tyvärr är det för långt bort från Folkungagatan för att kunna räknas in i denna celebra skara av skitställen.

    Betyg: 5 av 10 Percy Nilegård

    Veckans musiktips:

    Svensk Pop – Packad i Stockholm (Igen)

    Svensk Pop – Spriten och Livsglädjen

    Ebba Grön – Flyktsoda

    Jailbird Singers – En öl till

    Cacka Israelsson – Cigaretter, whisky och vilda kvinnor

     

    Av: Isak Wahlberg
    Bild: Isak Wahlberg