Boris Johnson

  • ✴︎

    ✴︎

    Storbritannien 2029: En dystopi

    På lördag ska det brittiska parlamentet rösta om ännu ett Brexitavtal. Lyckas de inte komma överens får de krypa till korset och be EU om ännu lite mer tid att reda ut denna röra de försatt sig i. Hur lång tid kommer det egentligen att ta för Storbritannien att lämna EU? Lovisa målar upp en…

    På lördag ska det brittiska parlamentet rösta om ännu ett Brexitavtal. Lyckas de inte komma överens får de krypa till korset och be EU om ännu lite mer tid att reda ut denna röra de försatt sig i. Hur lång tid kommer det egentligen att ta för Storbritannien att lämna EU? Lovisa målar upp en bild av en framtid där ett avtal fortfarande inte realiserats – och det har stått Storbritannien dyrt.

    Året är 2029. Världen går snart in i ett nytt decennium och humöret är verkligen på topp. Lågkonjunkturen som slog till i början 2021 blev kortvarig och inte så djup som alla först förutspådde. Gretas lobbyism lönade sig och klimatet är back on track (absolut vi är fortfarande en nanomillimeter från total kollaps, men vi har i alla fall inte ramlat över kanten än). Och framför allt har ABBA återförenats. 

    Men, en sak har förblivit densamma under hela 20-talet. Brexit. Halvår på halvår har EU gett Storbritannien sex nya månader att komma på ett avtal, men ännu har de inte lyckats. Den brexitska mardrömmen är verklig i högsta grad och har drivit Storbritannien ner i en bottenlös spiral av oförutsedda, eller ja okej då ganska förutsägbara, händelser.

    Boris Johnson har lyckats hålla sig kvar vid makten genom ett loophole vilket innebär att det inte varit något val i Storbritannien sedan 2017 och landets demokratiindex ligger på historiskt låga nivåer. Johnsons blonda hår är sedan länge vitt och Jacob Rees-Mogg har hunnit ta oräkneliga tupplurar i underhuset. Jag tror faktiskt att han ligger och sover där just nu? Jajjemen, visst gör han det.

    Och vem skulle inte vara trött? Trött på den evighetslånga lågkonjunktur som hängt kvar här men passerat i resten av världen? Trött på att vara ett stående skämt i den internationella debatten? Trött på att ständigt behöva importera varor för att den brittiska marknaden kollapsat när hela målet med Brexit var att man skulle klara sig bättre själva? Fish and chipsen har tagit slut, de tokiga polishattarna har tagit slut, ölen har tagit slut. Allt har på något sätt tagit slut. Till och med brevpapper har man börjat importera (internet finns inte på de brittiska öarna sedan något år tillbaka).

     “Oh dear, we’re out of stationary! Do we have to start importing stationary as well??? Elizabeth, call the french!” 

    I EU har en inofficiell regel slagit rot som innebär att landet som innehar ordförandeskapet i unionen också måste bistå med en praktikant som stämplar Nej, Non, Nein på samtliga av Storbritanniens förslag på utträdesavtal, och numera även förfrågningar om att skicka mer brevpapper. Men det är ungefär så mycket energi unionen lägger på förhandlingarna.

    För samtidigt som Storbritannien går på knäna, blomstrar resten av världen. Det begynnande handelskrig som så många oroade sig över reddes ut kort efter att Trump förlorade omvalet och inför hela världen erkände att han faktiskt inte är smartare än en femteklassare. Forskare har hittat ett bättre alternativ till antibiotika vilket både räddat mänskligheten från bakterieresistens och utrotat en mängds sjukdomar som ebola, HIV och smittkoppor. Israel och Palestinas ledare tilldelades nyligen Nobels fredspris för sitt samarbete som resulterat i att den snart hundraåriga konflikten äntligen verkar vara löst, och bilderna från prisutdelningen när de två ledarna håller varandra i händerna och den norska kungen stilla gråter i bakgrunden kablades ut till en rekordpublik. Könsneutrala toaletter har på något vis slutat vara kontroversiellt. Att världen har gått vidare och utvecklats medan Storbritannien retirerat är alltså minst sagt en underdrift.

    Men, en sak fick brexitörerna i alla fall som de ville. Samtliga invandrare har lämnat Storbritannien för bättre möjligheter i andra länder.

    Text: Lovisa Olai
    Bild: Storbritanniens flagga 2029