fåglar

  • ✴︎

    ✴︎

    Semesterprotester

    Under sommaren har resebyråerna åter börjat uppmana allmänheten att fara och flyga igen. Gullis vill därför föra upp ett varningens finger som förhoppningsvis får just dig att tänka om.

    Allt verkar så lovande i resereklamen. Vi ska få betala någon för att ta hand om städning, matlagning och andra vardagsbestyr och samtidigt slippa minusgrader och gåshud. Semesterdrömmen går delvis i uppfyllelse när du ligger där i din solstol (som du fick genom att lägga din handduk där klockan 05.30) och är just det där du strävat efter – svettig och uttråkad. Men lyckan blir kortare än den svenska sommaren. Här nedan avhandlas ett antal avskräckande exempel som förhoppningsvis kan avskräcka dig från nästa resa och rädda dig från PTSD (Pool-Temperatur-Semester Disappointment).

    Bild: ur mitt privata semesterarkiv från Rhodos 2016

    På flygplanet dit. Du möter blicken på en fiskmås som flyger utanför flygplanet. Du tycker dig höra hur den skriker något i stil med “nu dör jag av klimatförändringar” och du gör en ansats att dra ner fönsterskyddet men hinner inte innan måsen likt en dansk fotbollsspelare får hjärtstillestånd och singlar ner mot marken. Med kinderna rodnande röda av flygskam blir det därför en lättnad att få överväldigas av företeelsen “väldigt varmt väder”. Efter 20 minuter är du vackert jämnröd över hela kroppen, men undantag för de vita streck som för andra gången idag för tankarna till Danmark. Du beger dig till hotellrummet och fyller det snabbt med egengjord konfetti bestående av mjäll och fjäll från din kropp. 

    Hotellrummets fönster vetter tyvärr bort från havet. Du får uppleva lite av landets (in)hemska kultur. Herrelösa hundar. En tant i huckle som häller ut en spann grå-grumligt vatten genom fönstret direkt ut på gatan och skriker något åt dig på spanska. Du får panik och skriker “sombrero mama!!!” tillbaka innan du stänger fönstret och slår på luftkonditioneringen. Efter tjugo minuter är du förkyld och kan öppna igen eftersom dina täppta näsborrar inte kan känna doften av sopor längre. Några som kan känna dofter är myggorna utanför, och de känner även doften av det smaskiga scandy-candy du är.

    Nere på stranden går vågorna höga. Du ser dig nervöst omkring efter elefanter som springer mot bergen men ser inga. Har de sprungit redan? Finns det några berg på Mallis? Du googlar. Du raderar din sökhistorik. Den röda varningsflaggan vajar. Några turister kommenterar flaggan när de går förbi dig och säger att de aldrig sett något så rött i sitt liv. De menar inte flaggan. Du söker som vanligt tröst i det svenska folkhemmet. “Jag är som Olof Palme ju” tänker du där du står och är knallröd under palmerna. Du bestämmer dig för att gå på bio ikväll. Man kan ju alltid hoppas.

    Innan bion unnar du dig en massage på stranden. Du skäms medan massören ofrivilligt rullar små bollar av din fjällande hud. Massageoljan och din hudton i kombination med dina nyrakade, knottriga ben får dig att känna stor sympati med kyckling i marinad. Tanken gör dig sorgsen och hungrig och massagen fortsätter i form av restauranginkastare som drar i dina armar. De pillar på dig och hotar att göra massor av jättesmå flätor i ditt hår. Du blir livrädd och äter middag på fem olika restauranger för att vara helt säker på att undvika kulturell appropriering. Vilken av måltiderna som orsakar den efterföljande diarrén är oklart men misstankarna kretsar kring den där rosa kycklingen du direkt identifierade dig med och började massera.

    Du återvänder hem. På planet pickar en liten fiskmås på ditt fönster och skriar något som låter som “hjälp, jag har ingen mamma”. Väl på flygplatsen står du och väntar på ditt bagage i ditt nya snäckhalsband som plötsligt känns mer som en snara. En ganska inbjudande sådan. Bagaget kommer aldrig, men det känslomässiga bagaget väger ändå tillräckligt. Du kliar hål på dina myggbett för tredje gången. Dina ben ser ut som en minigolfbana. Ett av myggbetten har svullnat rejält och det enda som skiljer dig från att se ut som japanska flaggan är att din hud gått från blek och fjällig till påtagligt gulaktig. Tänk att du fick lite färg till slut ändå. Du använder pengarna du sparat in genom att skippa vaccination mot hepatit till en taxi hem. 

    Text: Elvira Gullis Gullberg
    Instagram: @gullisgullberg 

  • ✴︎

    ✴︎

    Fågelskådisen – ett nykläckt sexobjekt

    Fågelskådaren har erövrat titeln som sexsymbol och vi står som fågelholkar och undrar hur det kommer sig att dessa mesiga Vaktel-vurmare, Fiskmås-fans och Lunne-lovers plötsligt inte ens behöver en wingman.

    Fågelskådare har länge släpats i smutsen. De har dock tett sig anmärkningsvärt obrydda om detta, troligen på grund av att de oftast redan är just smutsiga. Med gräsfläckar på knäna som för tankarna till svenskt midsommarfirande har de lommat runt i skogarna långt från dig och mig och spanat efter fjäderfä. Potentiella partners har tidigare undvikit dessa bird-nerdz. Fågelskådarna har tillsammans med frimärkssamlarna och modellbyggarna kategoriserats som mesar.

    Men alla vi som hackat på dem har gjort en helomvändning. Nu söker vi oss istället likt flyttfåglar söderut på fågelskådarnas kroppar, på jakt efter en lämplig gren att sitta på. Alla dessa tidigare oönskade gökungar, har blivit önskade gök-kungar. Men vad är det som gör att fågelskådarna plötsligt fått det livat i holken? 

    1. Kamouflagekläderna. Sverige har ju som bekant brist på länder att kriga mot och därför suktar nu alla vi uniformsuppskattare efter män i khaki att slå klorna i. Ju fler fickor desto fler flickor. Det finns även andra fågelskådarbeteenden som tangerar de militäriska såsom att vara uppe med tuppen och att ha konstiga hattar. Man skulle kunna tro att jägare skulle falla oss mer på läppen men det finns i skrivande stund fortfarande inte en rådjurstek i världen som väger upp barndomstraumat ”Bambis mamma”.

    2. Kikaren. Efter den hårda “you wouldn’t steal a car”-kampanjen mot illegal nedladdning lever vi tyvärr i ett piratfritt land. ”Skepp och hoj” är ersatt med ”anti-depp och Voi”. Eftersom allas* ideal är antingen Johnny Depp, Orlando Bloom eller Keira Knightley letar vi nu efter andra grupper som också använder kikare, vilket gör att våra korpgluggar riktas åt fågelskådarnas håll.  Vi hoppas att de snart får oss i kikaren

    3. Fågelboken. Denna pekbok för vuxna tillåter oss att äntligen få läsa något med bilder. Bredvid decimeter tjocka böcker och facklitteratur blir fågelboken snarast fuck-litteratur. Med färgglada foton och illustrationer kontrasterar den mot alla torra litterära klassiker. Det känns sexigt retro-hipstrigt med analoga bilder, och därför har vi nu tappat räkningen på antalet gånger vi fantiserat om att luta oss in över en fågelbok, dra pekfingret förföriskt över någon random sparv och underdånigt kraxa “och vad är det där för fågel?”

    4. Lockropen. Vanliga skådisar påfåglar sig och gör sig till på galor. Ett konstlat beteende som vi tröttnat på. Fågel-skådisarna sjunger och visslar på ett uppfriskande och naturligt sätt. Efter år av undermåliga raggningsrepliker framstår de fågelhärmande muntergökarna som betydligt mer genuina. Vi svarar därför kvittrande. Är du en av dem som brukar cat-calla alla av det kvinnliga könet på möllevångstorget? Prova att låta som en hackspett istället (inklusive att dunka huvudet mot ett träd), så ska du se att du kommer få ligga jättemycket.

    5. Att han faktiskt har en hobby. Egentligen det enda hållbara argumentet i kråksången. Nästa gång vi frågar vad någon gör på fritiden och får svaret ”gymmar och hänger med polarna” drar vi åt skogen. Och om man har tur kanske man träffar på någon snubbe där som faktiskt har ett intresse. Till exempel en fågelskådis. 

     

    Så här står vi nu och hoppas på att någon skådis ska vilja smaka på just vårt örngott. Hellre en fågelskådare i handen än tio andra snubbar på krogen. Men vi är tyvärr hönshjärnor allihop, för fågelskådarna bryr sig förstås fortfarande inte. Våra ändor kommer aldrig överträffa en flock änder och mina bröst och min häck kommer aldrig överträffa svalor som häckar.

    *Exakt 100% av alla i hela världens

    Text: Elvira “Gullis” Gullberg
    Bild: Skalenlig verklighetsskildring av alla dagar från och med nu
    Följ på Instagram och Twitter: @gullisgullberg