GoT

  • ✴︎

    ✴︎

    Nej, SvD – svensk politik har ingenting med Game of Thrones att göra

    Nedräkningen har börjat – snart är Game of Thrones över. Lovisa Olai tar tillfället i akt att häckla de som misslyckats mest med att analysera serien: Svenska Dagbladets ledarredaktion.

    Många har försökt och lika många har misslyckats. Att hitta en ny vinkel för en analys av Game of Thrones går bara inte. Därför har Lovisa Olai istället valt att häckla de som misslyckats mest: Svenska Dagbladets ledarredaktion.

    Mer än hälften av sista säsongen av Game of Thrones har nu gått oss förbi och ungefär lika många personer som sett dessa avsnitt har också analyserat dem. Sååå, här kommer nästa! Nej skoja, jag ska analysera en av få analyser gjorda av ett gäng som knappt sett serien: SvD:s ledarredaktion. Här följer alltså en analys av en analys gjord av politiska skribenter som knappt sett serien men som ändå försöker skohorna in kopplingar till svensk politik.

    Det var i Svenska Dagbladets podd Ledarredaktionen (17/4-2019) – podden där tidningens ledarredaktion varje dag gör tappra försök att analysera dagens händelser med glimten i ögat – som denna krystade analys ägde rum. I detta avsnitt ställdes frågan “Vad har Game of Thrones med svensk politik att göra?”. Ingenting – är svaret på den frågan, Men man kan ju inte låta bli så här följer trots allt en kort analys av deras analys.

    Medverkande:

    • Lydia Wålsten, ledarskribent på SvD och den som leder detta avsnitt.

    • Benjamin Juhlin, någon kille som skrivit en artikel på Timbros tidning Smedjan om att GoT är “en påminnelse om vad marknadsekonomin har befriat oss från”.

    • Karl Sigfrid (förlåt missade vad han jobbar med på grund av detta otroliga namn).

    • Anders Lindberg, politisk chefredaktör på Aftonbladet, det vill säga en JÄVLA KOMMUNIST!

     

    Det hela börjar med att SvD:s Lydia Wålsten erkänner sig enbart ha sett ett par avsnitt av första säsongen. Hennes åsikt? Att det mest var ett ”virrvarr av konstigt sex”. Originell åsikt Lydia, verkligen. Ingen har någonsin yttrat denna åsikt om denna serie någonsin. On point, gumman.

    *

    Efter detta ställs den lika fantastiska som förskräckliga frågan: ”Finns det några kopplingar mellan GoT och svensk politik? Det enda rimliga svaret på denna fråga är ett: “Nej, det finns inga kopplingar mellan en fantasyberättelse med drakar och treögda korpar och Stefan Löfven, hur gärna borgerligheten än vill vill hitta den. “

    Men! Har man ställt upp på att vara med i detta samtal så har man. Benjamin Juhlin säger “Absolut!” och försöker sedan argumentera för det med jämförelser till elprishöjningar medan Karl Sigfrid (kan fortfarande inte släppa detta namn???) svarar “Ja, men kanske inte så mycket till spelet mellan partierna och kanske inte heller så mycket till spelet inom partierna”. Nähä. Nu känner jag mig verkligen övertygad om att den svenska riksdagen bara är dagar från den långa vintern. Anders Lindborg (bless his soul) svarar dock: ”Nej det gör det ju såklart inte” och om det har jag bara en sak att säga: tack. Äntligen “en vuxen i rummet”.

    *

    Lydia Wålsten uttalar namnet Targaryen: “Targariiiien”.

    *

    Som sig bör i ett samtal mellan lite för politikintresseradde personer (tro mig, jag är en av dem) kommer självklart Marx på tal. Marx måste ändå vara för politikskribenter vad Hitler är för kommentarsfält på internet – hur diskussionen än börjar slutar det alltid med att någon skriker “Marx då?!!?!”. Det är ledarsidornas Godwin’s Law och jag vet inte heller om jag förväntade mig något annat.

    *

    För att ytterligare påpeka att hon INTE sett serien säger Lydia Wålsten: “Det är någon som har drakar har jag förstått. Vad handlar det om?”. Jaaaaaaaa, Lydia vi fattar! Du är för fin för att titta på något så banalt som en tv-serie. Det är okej, du måste inte titta på alla tv-serier (även om det kanske skulle underlättat att titta på serien som du ska analysera). Men – jag vill ändå betona att de saker som du lagt så pass mycket vikt vid att du faktiskt minns dem är dessa: drakar och konstigt sex. Jag lämnar dig med det Lydia.

    *

    Så, vad får de ledarredaktionens analys av GoT för betyg?

    1 av 5 EBT.

    Men lyssna för gud skull! Det är underhållning på hög nivå.

     

    Av: Lovisa Olai

  • ✴︎

    ✴︎

    Den långa natten – En resa i ångest

    Isak har sett senaste avsnittet av Game of Thrones och vill nu dö. The text is long and full of spoilers.

    Jag har aldrig varit livrädd. Aldrig så rädd att jag på riktigt trott att jag skall dö. Otroligt rädd har jag varit många gånger. När jag såg Saw för första gången sov jag inte på tre nätter. När jag blev sparkad i huvudet av en kille på stan för tio år sedan trodde jag att de skulle sluta illa. Varje gång jag ser en orm på TV får jag panik och måste ta upp fötterna från marken.

    Att jag, personligen, skulle bli berövad mitt enda liv har jag dock aldrig trott. Därför har jag aldrig heller upplevt riktigt dödsångest. Inte förrän nu.

    Det senaste avsnittet av Game of Thrones, The Long Night, är det absolut äckligaste jag upplevt i hela mitt liv och då har jag ändå sett en kompis döda och äta en fiskmås. Men det är en annan historia.

    Från första rutan infann sig ett tryck över bröstet som varade i 78 minuter. Under avsnittets gilla gång stegrade detta tryck. När den första vågen av Dothrakis sista glöd blivit utplånad och paniken lös i ögonen på mänsklighetens sista hopp var trycket värre än dagen efter en sån firmafest där man blivit så full att man sagt upp sig och spytt ned sig, samtidigt. Just det har jag inte gjort, men det krävs ingen Hans Rosling för att räkna ut ångesten i den ekvationen.

    Därefter blir det bara värre. Så här i efterhand var de odödas första anstormning att likna vid ett trevligt bad. En odöd jätte här och var känns när jag tänker tillbaka på det som rosenblad, ljus och badbomber. En extra krydda till en redan god anrättning.

    När Jon Snow och Dany hamnar i blåsväder och Wightsen stormar mot Winterfell når paniken nya nivåer. Här är första gången jag känner för att på riktigt bara hoppa ut genom fönstret. Jag orkar inte se något så här hemskt. “27-åringen som hoppade ut genom fönstret och bara dog (för att han inte pallade se mer av GoT säsong 8)” är ingen bra titel på en bok. Men i några sekunder där kändes det som ett fullt rimligt namn på min postuma biografi.

    När Winterfells så sakta börjar intas och unsullied, människor och vildar faller till marken snabbare än vad till och med Alexander “The Mauler” Gustafsson lyckas med, så gråter jag bara. Och hyperventilerar. Det finns liksom inte längre något kraft kvar i mig. Jag är ett skal av en människa, bruten in i själen. Inte så bruten att jag inte hade kunnat ge “The Mauler” en bra match, men ändå.

    Skiten träffar sedan fläkten på riktigt. Hej då slottsmur. Hej isdrake som mördar allt. Hej en miljon äckliga jävla svin till zombie as som skriker och äter sig igenom allt en någonsin hållit kärt snabbare än vad Alexander “The Mauler” Gustafsson äter tröst tårtan han köper efter ännu en förlust i oktagonen. Okej, jag skall släppa “The Mauler” nu.

    Jag är vid det här laget så rädd att jag står upp och tittar med en liten fickkniv i handen. Beredd på att försvara mig eller bara sticka ut mina egna ögon för att slippa se något mer.

    Sedan går paniktåget på alla cylindrar. Allt skiter sig och någonstans där när kryptan vaknar till liv och både Arya, John och Brienne ser ut att stryka med så finns det liksom inte någon omvärld kvar. TUT TUT! Allt är skräck, skrik och panik. ALL ABOARD THE ÅNGESTTÅG! Jag överväger att börja flossa och lyssna på Takida för att på något sätt parera ångesten med hjälp av skam. Men det går inte.

    Känslan är att inget går som man tänkt sig någonsin. På cirka en timme har Game of Thrones berövat mig all livslust. Det känns som när jag gav Elin en ros på alla hjärtans dag i högstadiet. Det känns som när jag blev hemskjutsad av polisen efter att ha blivit tagen i dörren till Blue Moon Bar med falskleg.

    Det finns inte längre något hopp. Karaktärer vi följt sedan 2011 går och dör mitt framför ögonen på oss. Paniken och ångesten har nu förvandlats till apati. Jag stirrar bara håglöst in i skärmen. Dör jag nu är det okej, det finns inte längre något vackert kvar på denna jord. Bara mörker och död. Vilket är exakt samma känsla jag hade när jag som sjuåring förstod att Magic, med sin svarta förpackning med fyrverkerier på, inte alls var smällare utan kondomer. Tack till min proggiga mamma och pappa som bad mig att fråga personalen på Statoil om detta istället för att bara ljuga mig rakt upp i ansiktet som vilka ansvariga föräldrar som helst.

    I slutet av avsnittet så tror jag att alla skall dö. Det är liksom över. De gör en åtta säsonger lång Ned Stark på oss och vi förstår att denna serie handlar inte alls om den sympatiska familjen i norr utan om det psykopatiska Cerci och hennes jävla rövgäng till bundsförvanter. Jag vill kräkas.

    När även den gode Reek faller till marken och Nattkungen står öga mot öga med mänsklighetens sista minne så förstår jag att det är så här det känns att dö. Du går igenom alla vidriga känslor som finns. Ångest, panik, sorg, apati, ren och skär rädsla. Livet passerar i revy. Foten i huvet i Täby 2007. En grillad mås. Alla gånger The Mauler gjort mig besviken. Nobben av Elin i parallellklassen. Falsklegget och de där jävla “smällarna”.

    När det väl är över är jag bara ledsen. Jag har aldrig upplevt något vidrigare i hela mitt liv. Jag vet inte om jag vill se mer av Game of Thornes.  Jag vet inte hur jag någonsin skall kunna känna glädje igen.

    Precis som Arya släpper jag kniven jag krampaktigt hållit i min vänstra hand. Fångar upp den med högern och hugger den rakt igenom TVn i mitt vardagsrum. Jag är fri. Aldrig mer skall jag behöva må såhär dåligt av en serie igen. För något som det jag precis bevittnat har aldrig och kommer aldrig någonsin mer att skapas. Och om det gör det, så kommer jag inte att titta. Jag har fått nog av mörker. Nu blir det Mandelmanns, My Little Pony och myskvällar med Ben & Jerrys framför Gilmore Girls livet ut.

    Tack för mig GoT, far åt helvete!

     

    Text: Isak Wahlberg

    Följ mig på Instagram och Twitter: @Wahlbergisak