Karin Smirnoff

  • ✴︎

    ✴︎

    Bokrecension: En gripande grammatisk katastrof

    Ludde tycker till om Karin Smirnoffs senaste roman Vi for upp med mor och sin egen läsning av den.

    Roman

    Karin Smirnoff

    Vi for upp med mor

    Bokförlaget Polaris, 349 sidor.

    I traditionella bokrecensioner får läsaren veta hur bra eller dåliga författare är på att skriva men sällan något om hur bra eller dålig recensenten är på att läsa.  Så för att du ska få en så rättvis bild som möjligt av Karin Smirnoffs Vi for upp med mor tänker jag bedöma både författarens och läsarens insats.

    Nu vet jag vad du tänker: Är det verkligen att anse som trovärdig och oberoende kulturjournalistik att recensenten recenserar sig själv?

    Kanske inte. Men du (din präktige fan) ska i alla fall känna dig trygg med att veta att alla publicistiska beslut har fattats av Magasinet Nischs utomstående ansvarige utgivare: Samuel Luddesson

    Om Karin Smirnoffs debutroman Jag for ner till bror fick nöja sig med “bara” en nominering till Augustpriset så har uppföljaren Vi for upp med mor redan utsetts till personalens favorit på Akademibokhandeln på det anrika Malmököpcentret Mobilia.

    Som Smirnoffs efternamn antyder handlar boken om dåliga erfarenheter med alkohol. Huvudpersonen Jana Kippo far upp med sin avlidna mor för att begrava henne på hennes uppväxtort i Norrbotten och därefter börjar moderns förflutna i den lokala sekten uppdagas. Som man säger på baksidan av dvd:erna i reabacken på Hemmakväll: Det blir inte som hon har tänkt sig.

    Eftersom jag inte bara fått utseendet utan även kynnet av en utbränd svensklärare konstaterar jag direkt att Vi for upp med mor är en grammatisk katastrof. Här är ett utdrag från sidan ett:

     Angelika hade bott hos oss sedan förra julen. Hon älskade lassestefanz och tvserier.

    Smirnoff missar mellanslagstangenten, utelämnar bindestreck och använder inte stor bokstav inne i meningarna. Låt oss leka med tanken att det här är medvetet: Varför i så fall så noga med göra stor bokstav i början av meningarna och sätta punkt? Är det för mycket begärt av någon som jävlas att denne åtminstone jävlas konsekvent?

    Dessutom har jag svårt för Lasse Stefanz. 

    Som tur är kompenserar hon för dessa regelvidrigheter i handlingen. Vi for upp med mors 349 sidor – egentligen 345 sidor eftersom böcker alltid envisas med att börja på sidan fem – tar jag mig igenom fort. Två veckor med cirka åtta timmars effektiv lästid. En klar förbättring mot när jag kämpade ett helt år med historikern Thomas Pikettys avhandling Kapitalet i det tjugoförsta århundradet. Och då läste jag bara första kapitlet.

    Karin Smirnoff skriver nämligen böcker som nästintill läser sig själva. När jag lägger ifrån mig boken flyttar sig bokmärket fram av sig själv. Karaktärerna i berättelsen har det för jävligt och det är så satans spännande.

    Vi for upp med mors svagaste parti är dock mot slutet där jag saknar uppföljning av trådar som kastats ut tidigare i berättelsen. Men det beror troligen på att jag nu växlar mellan att:

    1. Läsa

    2. Bläddra fram i boken för att se hur långt det är kvar

    3. Tänka att ”jag kan läsa ut den innan jag somnar”

    Morgonen efter läser jag de sista sidorna av Vi for upp med mor och blir besviken. Dels av vad som händer, dels av att jag inte orkade läsa ut kvällen innan men framförallt för att jag inte får sittplats på spårvagnen och det regnar.

    Bäst: Misären
    Sämst: Lasse Stefanz
    Betyg: 4 av 5

    Text: Ludde Samuelsson
    Nästa vecka:
    Så bra är Ludde Samuelssons recension. Ludde Samuelsson tycker till.