kebab

  • ✴︎

    ✴︎

    Kebab med bröd och en trottoar

    Sebastian Järpehag minns en svunnen snabbmat.

    Ibland ramlar man ju på en trottoar – faktiskt.

    De första sekunderna går då ofta åt till att försöka förstå vad som just hänt, och sedan en rask skadekontroll. Tankarna går: “hur många personer såg just denna pinsamma händelse ske?” samt “hur dum får man egentligen vara?”. Det dröjer för min del ofta ett par år mellan dessa incidenter, och jag ska nu förklara hur att dratta på ändan i vintertid hänger ihop med lockvarornas lockvara – ”Kebab i bröd”. 

    Som jag minns det ifrån min ungdom så kom kebaben och tog Sverige med storm. I Uppsala, där jag bodde, såväl som i Stockholm, där jag vistades, var gensvaret smått otroligt. Man kunde alltså köpa denna läckra snabbmatsrätt “kebab med bröd” för ynka 19-25 kr. Ingredienserna var innehålls- och mängdmässigt ungefär detsamma som i det dyrare alternativet – kebabrullen, som då kostade ungefär 59-75 kr. 

    Vi hoppar fram 15 år och landar i nutid. Beställer du en kebab med bröd (jag slutar använda citationstecken nu, jag tror ni fattar grejen) idag kostar den mellan 59 och 75 kr. En kebabrulle får du om du betalar 75 till 89 kr. Märker ni hur märklig påverkan inflationen verkar ha haft på kebaben?

    Nedan följer en uträkning för att ta fram förändringsfaktorn i priset, jag använder medelpriset.

    Kebab med bröd har höjts från 22 kr till 67 kr, en procentuell höjning på strax över 200%. Kebabrullen däremot har gått ifrån 67 kr till 82 kr, en betydligt mindre ökning på ca 20%. 

    Hur är det möjligt att den ena maträtten – med exakt samma ingredienser som den andra – har ökat i pris tiofalt jämfört med den andra? Och priset är bara en av skillnaderna. Kvalitén är en annan. Som jag minns det kunde jag för 15 år sedan äta en kebab med bröd utan att slafsa ner varken mig själv eller min omgivning. Den var perfekt placerad i ett mjukt pitaliknande bröd, och ration sinsemellan sås, kött och sallad var oklanderlig. 

    Detta leder mig till min nästa fundering: Varför är brödet nu så rangligt?

    Idag är det ett – i brist på bättre ord – rangligt bröd som havererar vid första anblick (okej då, anstöt), och resten av de oproportionerligt inmoffade ingredienserna är staplade likt ett Babylons torn, redo att falla ihop i Guds onåd. Hur stor käft du än besitter, kan du omöjligen ta ett bett där samtliga ingredienser inmundigas på en och samma gång. Istället, vid varje tugga som tas, hamnar minst samma mängd mat som hamnat i din mun – på marken. (Ja, på marken. Ingen har någonsin ätit en kebab med bröd sittandes vid ett bord och det vet du mycket väl.)

    Detta vet kebablobbyisterna mycket väl om, men denna fråga är ingenting som tas upp i maktens rum. Denna långsamma utveckling (snarare regression) har gjort precis det den var ämnad för, nämligen att få folk att välja rullen istället för brödet. 

    Vid en glasskiosk i Öregrund i somras skulle jag beställa två kulor i bägare när jag såg priset – två kulor för 25kr, tre kulor för 30. Detta har glasskioskägare sysslat med i generationer, så det är väl inte så konstigt att kebabens män följer i samma spår? Att medvetet ta fram ett alternativ som inte främst är tänkt att säljas, utan finns för att få oss att välja det andra alternativet.

    Ibland är folk som du (och jag förra helgen) dumma nog att välja kebab i bröd ändå. Kanske för att den är lite billigare men kanske framför allt för att tanken “undrar varför jag inte beställt kebab med bröd på så länge?” slår till. Men snart kommer svaret på den frågan, ungefär i samma stund som överlämningen av det lilla knytet mat sker. (Det tar i regel ca 30 sekunder innan det börjar droppa och rinna, noga uträknat för att du ska hinna gå iväg och inte söla ner återförsäljarens mark.)

    När maten sedan fallit ihop i dina händer, och sås hamnat överallt på gata, plagg och skor får du således stå där och skämmas. Precis som när du senast ramlade på en isig trottoar. Folk låtsas att de inte ser dig men du kan ändå känna att de tycker synd om dig. “Vilken klant”, tänker de. “man borde veta bättre i den åldern”, tänker de. 

    Och den jobbigaste (läs: sorgligaste) insikten kommer här. 

    Det spelar ingen roll hur försiktiga vi är. Hur vi tror att vi lär oss av våra misstag. För både du och jag vet, att det inte är sista gången du plötsligt ligger på röven längs en vintertrottoar. Och inte heller sista gången jag plötsligt finner mig själv med trynet bökandes djupt ner i en kebab med bröd kl. 02:40 en söndagsmorgon vid Medis.


    TEXT: Sebastian Järpehag
    BILD: Alec Erlingmark (kebaberna är adderade i efterredigering)

  • ✴︎

    ✴︎

    Je Suis Malmö

    Isak har besökt Malmö för första gången i sitt liv och ger ett utlåtande om staden och nöjeslivet.

    I 27 år har jag levt utan att en enda gång besöka Malmö. Från början var det inte ett aktivt val utan det bara blev så att jag aldrig hade någon anledning att åka dit. Jag känner ingen i Malmö och det finns inget i Malmö jag känt att jag velat besöka eller uppleva. Med åren har jag allt mer känt “vad ska jag dit och göra och vill Malmö ens ha mig där”? Jag började undvika Malmö, kokettera med att jag aldrig varit där, som ett vidrigt huvudstads-skryt. Mina fördomar om staden har växt och gamla Malmöbor som Felicia Jackson och Clara Kristiansen har påtalat flertalet gånger att “Isak, Malmö kommer att hata dig! Malmö kommer tugga dig och spotta ut dig som om du vore den där broskbiten i shawarman på ett av Bergsgatans alla kebabhak.” Min bild av Malmö har helt enkelt inte varit den bästa och jag har inte haft någon anledning att ändra på det. Tills nu!

    Anledningen till mitt besök i staden är en spot på Under Jord. Det skall giggas, min jävla Stockholmshumor skall testat i oprövat skånevatten och jag vet inte vad jag skall vänta mig. Men giggas ska det. I och med avståndet tar jag ledigt för att slippa “jobba” på ett tåg dagen efter med 2 timmars sömn och 12 starkpangare i systemet. Grabben har förtjänat lite ledigt så beslutet landar i att jag tar en weekend i Malmö helt utan några andra planer än gigget på onsdagen. Öppna landskap, vild och vacker, en lycklig man. Här skall det käkas falafel och drickas långburk på Möllan.

    Onsdag

    Jag anländer Malmö 14.30 och tar sikte mot mitt hem för vistelsens två första nätter. Elvira Lander har lånat ut sin lägenhet bekvämt beläget ett stenkast från Malmö Brewing Co. där kvällens show skall gå av stapeln. Det är vår i Skåne och doften av nyklippt gräs slår mot mig när jag tar mina första stapplande steg i staden. Under min promenad slår ett par tankar mig. “Här är det inte så pjåkigt ändå, Malmö är ganska vackert”. Kanalerna som inramar Gamla Staden ger liv, Lilla Torg är härligt pittoreskt och människorna jag möter har något intensivt i blicken.

    Efter att ha dumpat mina grejer bli första stopp en falafel. Hur mycket jag än försökt undvika Malmö så går det inte att fly det eviga tjatet om den där förbannade falafeln och nu måste det bara upplevas. Efter rekommendationer från redaktionen faller valet på Shawarma City X som stoltserar med “irakiskt bröd” som tydligen skall vara något alldeles extra.

    Jag menar inte att pissa på någons parad här men falafeln är inte mycket att hänga i granen. Den funkar. Jag ljuger för mina redaktionskamrater när jag säger att den är 6 av 10. Sanningen är att den är 4 av 10.

    Efter denna milda gastronomiska besvikelse slår klockan öl! Jag glider upp på Möllevångstorget och blickar ut över denna mytomspunna plats som klockan 15.30 en onsdag är ganska så öde så när som på ett stort gäng duvor som patrullerar torget. Efter ytterligare rekommendationer från redaktionen intar jag Nyhavn och serveras en öl.

    Eftersom det i princip bara är jag som är där så har servitören tid att snacka lite med mig. Jag får lära mig vart jag skall köpa knark, flera gånger återkommer han till knarket. Jag frågar om det ser ut som att jag vill knarka, då tittar han på mig som att jag är dum i huvudet och säger “I Malmö vill alla knarka”. Han säger att det enligt ryktet finns vapen gömda kring Möllan. Vart vet han dock inte.

    När jag frågar vad han har för tips på vad jag inte skall missa när jag är här frågar han hur gammal jag är och efter mitt svar konstaterar han att jag är för gammal för att gå på klubbarna. “Du kommer bli nedslagen direkt mannen” lyder hans utlåtande. Han fortsätter att prata om knark utan att egentligen rekommendera mig en enda lokal upplevelse. När jag nämner att jag funderar på att tuta över till Köpenhamn skiner han upp. “Ja, det ska du verkligen göra”.

    Efter första ölen dyker en kamrat upp som håller mig sällskap under den andra. Jag ber om en rundtur och får se knarkrondellen och Folkets park med sin Moriska Paviljong och far i hatt. Tillslut leder promenaden oss till Pildammsparken där vädret skiftar och övergår i mild vår till hagelstorm. Vädret kränker oss men vi härdar ut. Här är Big Slap om somrarna, där såg hon en skjutning för några år sedan. På andra sidan gatan ser vi en pojke som går klädd i endast en byxa och tshirt utan några skor i ovädret. Här någonstans känner jag att min bild av Malmö kanske ändå stämmer. Promenaden avslutas på ännu ett kebabhak, denna gång Sara, återigen är maten en besvikelse. Vi skiljs åt och det är dags för gigg. Gigget går bra, alla är glada, ingen dog.

    Därefter startat vad som kommer att utveckla sig till ett ölkalas i dagarna fyra.

    Torsdag-Lördag

    Jag hinner med en jävla massa grejer skall sägas. Det är efterdojor med sydamerikansk finkelsprit. Det är rosa nattskjortor och undulater. Det börjar planeras barnböcker och det åks till Lund för konsert. Jag äter en solomiddag på Bastard som är sådär, för lite syra i en lardomacka, för mycket beska i en endivesallad, för mycket av allt i en råbiff, men god Dry Martini. Det dricks mer öl på Möllan, det äts ostron, det gås på standup på Moriskan och ölas med fler komiker och framförallt slinker det ned en och annan kebab/falafel/shawarma där emellan. Mellan onsdag natt och söndag eftermiddag hinner jag ta mig tusan göra det mesta, jag upplever Malmö, Lund, Möllan. Platser jag aldrig besökt förut, tillsammans med folk jag knappt träffat tidigare. Alla är snälla, alla är inbjudande, allt är najs.

    Vid ett tillfälle beställer jag all mat på menyn på Papi i Saluhallen. Här vill jag stanna upp lite. För de serverade otroligt genomtänkt italiensk mat. Vitello Tonnaton är strålande, nässelpastan subtil men tilltalande, raviolin i skaldjursbisque utmärkt. Dessutom är personalen så trevlig så att de bjuder på både vin och charkbricka samt bokar in mig och mitt sällskap på en en annan krog samma kväll trots att det är full. Av olika anledningar missade vi att dyka upp, men det var säkert bra där med.

    Skulle jag redogöra för dessa dagar på samma vis som jag redogjorde för onsdagen skulle denna text bli längre en den D-uppsats jag aldrig skrivit klart. Så det får bli på detta vis, små minnesbilder. En dubbel espresso här, ett glas vin där. Ett hot om våld på en MFF-bar hit, en öl med Anton Magnusson dit. Nyfunna vänner till höger, museibesök till vänster. Taxi, promenad, Voi, kors och tvärs genom staden. Botten upp, hissen ned.

    Utlåtande

    Nu har det gått 2 veckor sedan jag åkte och det tar emot att behöva säga det, men jag saknar Malmö. Kanske för att man saknar alla platser där man semestrar, kanske för att man alltid saknar ett liv där man slipper tänka på plånboken. Kanske för att Malmö helt enkelt är riktigt jävla trevligt. Det är lite lugnare. Folk ser ut lite hur fan som helst och gör lite vad fan de vill. Det är soft, jag blev inte skjuten, jag hade svinkul. Jag åt gott vid flera tillfällen. Jag tog del av kulturlivet. Jag såg en fasan, bara en sån grej, vart fan ser man en fasan ens? Jo i Malmö såklart. Det är vackert, havet ligger nära, närheten till Köpenhamn gör att varje dag kan bli ett äventyr. Jag var inte ens där, men ett smörrebröd på Told & Snaps eller en gammeldansk på Kattens Källare var aldrig längre bort än vad det tar mig att åka till jobbet hemma i Stockholm.

    Jag trodde aldrig att jag skulle säga det men jag gillar Malmö och jag tror kanske att Malmö gillar mig!

    Text: Isak Wahlberg