malmö

  • ✴︎

    ✴︎

    Solér calling

    Har du drömt om att få följa med bakom kulisserna när de bästa stjärnorna gör upp i de största matcherna? Vill du veta hur det är att vara sportchef i en av världens bästa klubbar? Det kan vi såklart inte hjälpa er med men däremot skriver Eva Solér om hur det är att driva en…

    Har du drömt om att få följa med bakom kulisserna när de bästa stjärnorna gör upp i de största matcherna? Vill du veta hur det är att vara sportchef i en av världens bästa klubbar? Det kan vi såklart inte hjälpa er med men däremot skriver Eva Solér om hur det är att driva AIF Barrikaden i division 4 sydvästra Skåne.

    Tristess, ångest och några tryck på ett dassigt tangentbord…Där har du ungefär vad som krävs för att starta ett fotbollslag i divsion 4 sydvästra Skåne och inte bara bli spelare utan sportchef, administratör, ledare, materialare och tränare.

    Barrikaderna – en fet jävla mur helt enkelt – bildades i december hemma i mitt vardagsrum på en av Malmös hundbajstätaste gator. En spelare fick frågan i där i soffan med lussebulle i käften om varför hon ville spela fotboll. Svaret blev “Nä alltså jag hatar alla sport egentligen. Men jag fick ett par fotbollsskor av en polare och tänkte fuck it”. Sagt och gjort. Nu är vi igång. Vi fick aldrig någon försäsong, utan kastade oss ut i seriespel. Så vad kan vi hittills?

    1. Dricka öl

    Att ha ett bra efter match-event är lika viktigt som själva matchen, om inte viktigare. Det läggs mer energi på planering av en bra utgång än på att spionera på motståndarna. Antal omröstningar om AW i facebookgruppen vinner över matchinfo. Innan dobbarna nuddade gräset på vår seriepremiär kunde man höra i omklädningsrummet “fan va najs det ska bli med grillning och en kall sen” – det handlar om att prioritera. Blir det inte grill eller tårtkalas går det ypperligt bra att ta in på första bästa bar.

    2. Nästan alla kan reglerna, nästan

    När man själv spelat fotboll sen en kunde gå samt levt under extrema fotbollsförhållanden hemma kom det först som en chock att inte alla kunde reglerna. Offside, hörna, avspark, frispark, inkast etc. Vi har dragit igenom allt. Teorilektionerna har skett både framför en läcker powerpointpresentation och med hjälp av halvdruckna ölglas. “Om Staropramen står mellan Falcon och Norrlands gånger två när Eriksberg passar då är Staropramen offside. Skulle Staropramen stå på linje/eller framför -Norrlands gånger två då är det chill”.

    3. Vikten av att täcka första stolpen och att minnas EM 2012

    Alla i laget vet att vid hörnor täcker någon utespelare första stolpen, och man gör det korrekt. Den taktiken var inte svår att sätta, så fort jag gick igenom det var det en Barrikaderna som vrålade “ja man vill fan inte göra en Lustig, fy fan vilken ångest…”

    4. Släppa in mål och förlora

    Det fanns en kavajklädd man i Malmö som förr gick att skymta på IP:s träläktare under Rosengårds hemmamatcher. Trots att laget hade en säker ledning med säg 3-0 hörde jag kavajmannen förtvivlat utropa om och om igen på bred malmöitiska “Vi vill ha måål, ge oss måål”. Well kavajmannen, om du fortfarande lever, kom ner till oss så ska du få se på mål. Efter ungefär fem omgångar spelade har det totalt i hela div 4 sydvästra Skåne gjorts 156 mål – av de har Barrikaderna släppt in 38.

    På damsidan i Skåne är division 4 den lägsta man kan komma och vi ligger absolut sist i serien – Nic Schröder behöver inte vråla på oss – vi vet. Om Max Lundgren hade levt hade han aldrig skrivit om oss. Det finns likheter med Barrikaderna och Lundgrens Åshöjdens BK men ändå inte. Vi kommer för alltid att spela i gärsgårdserierna och aldrig ens vara i närheten av ett kval till allsvenskan men det gör inget, vi är precis där vi vill och lite till.

    På onsdag väntas det bortamatch mot Lilla Beddinge ute på vischan någonstans i närheten av Trelleborg. Kanske släpper vi inte in några bollar – vi har världens bästa målvakt bara inte världens bästa kollektiva försvar. Kanske gör vi mål och gynnar vår målstatistik något, 0-38 är inget att skryta om. Kanske drar vi på oss några till gula kort, Barrikaderna “leder” stolt fairplayligan redan med tre stycken. Och kanske sker ett mirakel och vi plockar tre poäng, om så vore blir det jag som streakar inför 10-15 åskådare.

    En sak är i alla fall rätt säkert – det blir en öl på första bästa bar efteråt, vi ska bara ha en omröstning först.

     

    Av: Eva Solér

  • ✴︎

    ✴︎

    Je Suis Malmö

    Isak har besökt Malmö för första gången i sitt liv och ger ett utlåtande om staden och nöjeslivet.

    I 27 år har jag levt utan att en enda gång besöka Malmö. Från början var det inte ett aktivt val utan det bara blev så att jag aldrig hade någon anledning att åka dit. Jag känner ingen i Malmö och det finns inget i Malmö jag känt att jag velat besöka eller uppleva. Med åren har jag allt mer känt “vad ska jag dit och göra och vill Malmö ens ha mig där”? Jag började undvika Malmö, kokettera med att jag aldrig varit där, som ett vidrigt huvudstads-skryt. Mina fördomar om staden har växt och gamla Malmöbor som Felicia Jackson och Clara Kristiansen har påtalat flertalet gånger att “Isak, Malmö kommer att hata dig! Malmö kommer tugga dig och spotta ut dig som om du vore den där broskbiten i shawarman på ett av Bergsgatans alla kebabhak.” Min bild av Malmö har helt enkelt inte varit den bästa och jag har inte haft någon anledning att ändra på det. Tills nu!

    Anledningen till mitt besök i staden är en spot på Under Jord. Det skall giggas, min jävla Stockholmshumor skall testat i oprövat skånevatten och jag vet inte vad jag skall vänta mig. Men giggas ska det. I och med avståndet tar jag ledigt för att slippa “jobba” på ett tåg dagen efter med 2 timmars sömn och 12 starkpangare i systemet. Grabben har förtjänat lite ledigt så beslutet landar i att jag tar en weekend i Malmö helt utan några andra planer än gigget på onsdagen. Öppna landskap, vild och vacker, en lycklig man. Här skall det käkas falafel och drickas långburk på Möllan.

    Onsdag

    Jag anländer Malmö 14.30 och tar sikte mot mitt hem för vistelsens två första nätter. Elvira Lander har lånat ut sin lägenhet bekvämt beläget ett stenkast från Malmö Brewing Co. där kvällens show skall gå av stapeln. Det är vår i Skåne och doften av nyklippt gräs slår mot mig när jag tar mina första stapplande steg i staden. Under min promenad slår ett par tankar mig. “Här är det inte så pjåkigt ändå, Malmö är ganska vackert”. Kanalerna som inramar Gamla Staden ger liv, Lilla Torg är härligt pittoreskt och människorna jag möter har något intensivt i blicken.

    Efter att ha dumpat mina grejer bli första stopp en falafel. Hur mycket jag än försökt undvika Malmö så går det inte att fly det eviga tjatet om den där förbannade falafeln och nu måste det bara upplevas. Efter rekommendationer från redaktionen faller valet på Shawarma City X som stoltserar med “irakiskt bröd” som tydligen skall vara något alldeles extra.

    Jag menar inte att pissa på någons parad här men falafeln är inte mycket att hänga i granen. Den funkar. Jag ljuger för mina redaktionskamrater när jag säger att den är 6 av 10. Sanningen är att den är 4 av 10.

    Efter denna milda gastronomiska besvikelse slår klockan öl! Jag glider upp på Möllevångstorget och blickar ut över denna mytomspunna plats som klockan 15.30 en onsdag är ganska så öde så när som på ett stort gäng duvor som patrullerar torget. Efter ytterligare rekommendationer från redaktionen intar jag Nyhavn och serveras en öl.

    Eftersom det i princip bara är jag som är där så har servitören tid att snacka lite med mig. Jag får lära mig vart jag skall köpa knark, flera gånger återkommer han till knarket. Jag frågar om det ser ut som att jag vill knarka, då tittar han på mig som att jag är dum i huvudet och säger “I Malmö vill alla knarka”. Han säger att det enligt ryktet finns vapen gömda kring Möllan. Vart vet han dock inte.

    När jag frågar vad han har för tips på vad jag inte skall missa när jag är här frågar han hur gammal jag är och efter mitt svar konstaterar han att jag är för gammal för att gå på klubbarna. “Du kommer bli nedslagen direkt mannen” lyder hans utlåtande. Han fortsätter att prata om knark utan att egentligen rekommendera mig en enda lokal upplevelse. När jag nämner att jag funderar på att tuta över till Köpenhamn skiner han upp. “Ja, det ska du verkligen göra”.

    Efter första ölen dyker en kamrat upp som håller mig sällskap under den andra. Jag ber om en rundtur och får se knarkrondellen och Folkets park med sin Moriska Paviljong och far i hatt. Tillslut leder promenaden oss till Pildammsparken där vädret skiftar och övergår i mild vår till hagelstorm. Vädret kränker oss men vi härdar ut. Här är Big Slap om somrarna, där såg hon en skjutning för några år sedan. På andra sidan gatan ser vi en pojke som går klädd i endast en byxa och tshirt utan några skor i ovädret. Här någonstans känner jag att min bild av Malmö kanske ändå stämmer. Promenaden avslutas på ännu ett kebabhak, denna gång Sara, återigen är maten en besvikelse. Vi skiljs åt och det är dags för gigg. Gigget går bra, alla är glada, ingen dog.

    Därefter startat vad som kommer att utveckla sig till ett ölkalas i dagarna fyra.

    Torsdag-Lördag

    Jag hinner med en jävla massa grejer skall sägas. Det är efterdojor med sydamerikansk finkelsprit. Det är rosa nattskjortor och undulater. Det börjar planeras barnböcker och det åks till Lund för konsert. Jag äter en solomiddag på Bastard som är sådär, för lite syra i en lardomacka, för mycket beska i en endivesallad, för mycket av allt i en råbiff, men god Dry Martini. Det dricks mer öl på Möllan, det äts ostron, det gås på standup på Moriskan och ölas med fler komiker och framförallt slinker det ned en och annan kebab/falafel/shawarma där emellan. Mellan onsdag natt och söndag eftermiddag hinner jag ta mig tusan göra det mesta, jag upplever Malmö, Lund, Möllan. Platser jag aldrig besökt förut, tillsammans med folk jag knappt träffat tidigare. Alla är snälla, alla är inbjudande, allt är najs.

    Vid ett tillfälle beställer jag all mat på menyn på Papi i Saluhallen. Här vill jag stanna upp lite. För de serverade otroligt genomtänkt italiensk mat. Vitello Tonnaton är strålande, nässelpastan subtil men tilltalande, raviolin i skaldjursbisque utmärkt. Dessutom är personalen så trevlig så att de bjuder på både vin och charkbricka samt bokar in mig och mitt sällskap på en en annan krog samma kväll trots att det är full. Av olika anledningar missade vi att dyka upp, men det var säkert bra där med.

    Skulle jag redogöra för dessa dagar på samma vis som jag redogjorde för onsdagen skulle denna text bli längre en den D-uppsats jag aldrig skrivit klart. Så det får bli på detta vis, små minnesbilder. En dubbel espresso här, ett glas vin där. Ett hot om våld på en MFF-bar hit, en öl med Anton Magnusson dit. Nyfunna vänner till höger, museibesök till vänster. Taxi, promenad, Voi, kors och tvärs genom staden. Botten upp, hissen ned.

    Utlåtande

    Nu har det gått 2 veckor sedan jag åkte och det tar emot att behöva säga det, men jag saknar Malmö. Kanske för att man saknar alla platser där man semestrar, kanske för att man alltid saknar ett liv där man slipper tänka på plånboken. Kanske för att Malmö helt enkelt är riktigt jävla trevligt. Det är lite lugnare. Folk ser ut lite hur fan som helst och gör lite vad fan de vill. Det är soft, jag blev inte skjuten, jag hade svinkul. Jag åt gott vid flera tillfällen. Jag tog del av kulturlivet. Jag såg en fasan, bara en sån grej, vart fan ser man en fasan ens? Jo i Malmö såklart. Det är vackert, havet ligger nära, närheten till Köpenhamn gör att varje dag kan bli ett äventyr. Jag var inte ens där, men ett smörrebröd på Told & Snaps eller en gammeldansk på Kattens Källare var aldrig längre bort än vad det tar mig att åka till jobbet hemma i Stockholm.

    Jag trodde aldrig att jag skulle säga det men jag gillar Malmö och jag tror kanske att Malmö gillar mig!

    Text: Isak Wahlberg