Natt

  • ✴︎

    ✴︎

    Den långa natten – En resa i ångest

    Isak har sett senaste avsnittet av Game of Thrones och vill nu dö. The text is long and full of spoilers.

    Jag har aldrig varit livrädd. Aldrig så rädd att jag på riktigt trott att jag skall dö. Otroligt rädd har jag varit många gånger. När jag såg Saw för första gången sov jag inte på tre nätter. När jag blev sparkad i huvudet av en kille på stan för tio år sedan trodde jag att de skulle sluta illa. Varje gång jag ser en orm på TV får jag panik och måste ta upp fötterna från marken.

    Att jag, personligen, skulle bli berövad mitt enda liv har jag dock aldrig trott. Därför har jag aldrig heller upplevt riktigt dödsångest. Inte förrän nu.

    Det senaste avsnittet av Game of Thrones, The Long Night, är det absolut äckligaste jag upplevt i hela mitt liv och då har jag ändå sett en kompis döda och äta en fiskmås. Men det är en annan historia.

    Från första rutan infann sig ett tryck över bröstet som varade i 78 minuter. Under avsnittets gilla gång stegrade detta tryck. När den första vågen av Dothrakis sista glöd blivit utplånad och paniken lös i ögonen på mänsklighetens sista hopp var trycket värre än dagen efter en sån firmafest där man blivit så full att man sagt upp sig och spytt ned sig, samtidigt. Just det har jag inte gjort, men det krävs ingen Hans Rosling för att räkna ut ångesten i den ekvationen.

    Därefter blir det bara värre. Så här i efterhand var de odödas första anstormning att likna vid ett trevligt bad. En odöd jätte här och var känns när jag tänker tillbaka på det som rosenblad, ljus och badbomber. En extra krydda till en redan god anrättning.

    När Jon Snow och Dany hamnar i blåsväder och Wightsen stormar mot Winterfell når paniken nya nivåer. Här är första gången jag känner för att på riktigt bara hoppa ut genom fönstret. Jag orkar inte se något så här hemskt. “27-åringen som hoppade ut genom fönstret och bara dog (för att han inte pallade se mer av GoT säsong 8)” är ingen bra titel på en bok. Men i några sekunder där kändes det som ett fullt rimligt namn på min postuma biografi.

    När Winterfells så sakta börjar intas och unsullied, människor och vildar faller till marken snabbare än vad till och med Alexander “The Mauler” Gustafsson lyckas med, så gråter jag bara. Och hyperventilerar. Det finns liksom inte längre något kraft kvar i mig. Jag är ett skal av en människa, bruten in i själen. Inte så bruten att jag inte hade kunnat ge “The Mauler” en bra match, men ändå.

    Skiten träffar sedan fläkten på riktigt. Hej då slottsmur. Hej isdrake som mördar allt. Hej en miljon äckliga jävla svin till zombie as som skriker och äter sig igenom allt en någonsin hållit kärt snabbare än vad Alexander “The Mauler” Gustafsson äter tröst tårtan han köper efter ännu en förlust i oktagonen. Okej, jag skall släppa “The Mauler” nu.

    Jag är vid det här laget så rädd att jag står upp och tittar med en liten fickkniv i handen. Beredd på att försvara mig eller bara sticka ut mina egna ögon för att slippa se något mer.

    Sedan går paniktåget på alla cylindrar. Allt skiter sig och någonstans där när kryptan vaknar till liv och både Arya, John och Brienne ser ut att stryka med så finns det liksom inte någon omvärld kvar. TUT TUT! Allt är skräck, skrik och panik. ALL ABOARD THE ÅNGESTTÅG! Jag överväger att börja flossa och lyssna på Takida för att på något sätt parera ångesten med hjälp av skam. Men det går inte.

    Känslan är att inget går som man tänkt sig någonsin. På cirka en timme har Game of Thrones berövat mig all livslust. Det känns som när jag gav Elin en ros på alla hjärtans dag i högstadiet. Det känns som när jag blev hemskjutsad av polisen efter att ha blivit tagen i dörren till Blue Moon Bar med falskleg.

    Det finns inte längre något hopp. Karaktärer vi följt sedan 2011 går och dör mitt framför ögonen på oss. Paniken och ångesten har nu förvandlats till apati. Jag stirrar bara håglöst in i skärmen. Dör jag nu är det okej, det finns inte längre något vackert kvar på denna jord. Bara mörker och död. Vilket är exakt samma känsla jag hade när jag som sjuåring förstod att Magic, med sin svarta förpackning med fyrverkerier på, inte alls var smällare utan kondomer. Tack till min proggiga mamma och pappa som bad mig att fråga personalen på Statoil om detta istället för att bara ljuga mig rakt upp i ansiktet som vilka ansvariga föräldrar som helst.

    I slutet av avsnittet så tror jag att alla skall dö. Det är liksom över. De gör en åtta säsonger lång Ned Stark på oss och vi förstår att denna serie handlar inte alls om den sympatiska familjen i norr utan om det psykopatiska Cerci och hennes jävla rövgäng till bundsförvanter. Jag vill kräkas.

    När även den gode Reek faller till marken och Nattkungen står öga mot öga med mänsklighetens sista minne så förstår jag att det är så här det känns att dö. Du går igenom alla vidriga känslor som finns. Ångest, panik, sorg, apati, ren och skär rädsla. Livet passerar i revy. Foten i huvet i Täby 2007. En grillad mås. Alla gånger The Mauler gjort mig besviken. Nobben av Elin i parallellklassen. Falsklegget och de där jävla “smällarna”.

    När det väl är över är jag bara ledsen. Jag har aldrig upplevt något vidrigare i hela mitt liv. Jag vet inte om jag vill se mer av Game of Thornes.  Jag vet inte hur jag någonsin skall kunna känna glädje igen.

    Precis som Arya släpper jag kniven jag krampaktigt hållit i min vänstra hand. Fångar upp den med högern och hugger den rakt igenom TVn i mitt vardagsrum. Jag är fri. Aldrig mer skall jag behöva må såhär dåligt av en serie igen. För något som det jag precis bevittnat har aldrig och kommer aldrig någonsin mer att skapas. Och om det gör det, så kommer jag inte att titta. Jag har fått nog av mörker. Nu blir det Mandelmanns, My Little Pony och myskvällar med Ben & Jerrys framför Gilmore Girls livet ut.

    Tack för mig GoT, far åt helvete!

     

    Text: Isak Wahlberg

    Följ mig på Instagram och Twitter: @Wahlbergisak