robin grubbström

  • ✴︎

    ✴︎

    Fiktiva sporter

    Vad är egentligen bäst när det kommer till sport: dikt eller verklighet? Verklighet säger antagligen Lasse Granqvist medan de flesta inom svenska akademin troligtvis föredrar dikter. Om man då inte är särskilt förtjust i verkligheten då? Robin Grubbström undersöker detta genom att gå igenom sport inom fiktionen.

    Vad är egentligen bäst när det kommer till sport: dikt eller verklighet? Verklighet säger antagligen Lasse Granqvist medan de flesta inom svenska akademin troligtvis föredrar dikter. Om man då inte är särskilt förtjust i verkligheten då? Robin Grubbström undersöker detta genom att gå igenom sport inom fiktionen.

    När jag var liten spenderade jag flera år med att spela världens objektivt sett sämsta sport; handboll. Jag kan bevisa att den är sämst genom att påvisa ett vanligt förekommande inslag inom sporten. Nämligen handbollsklister. Handboll är med andra ord en sport som går ut på att fånga, studsa och kasta en boll med HÄNDERNA, där de PROFESSIONELLA utövarna av sporten på elitnivå använder KLISTER på sina händer för att de inte ska TAPPA bollen. Kan du inte ta emot en boll? Lugn, bli handbollsspelare så löser vi det! Om du fortfarande har svårt att fånga bollen kan du alltid bli handbollsmålvakt, eftersom de kan släppa in 30 och fortfarande bli matchens lirare! Jag sålde Bingolotter tills jag var 13 för ”ynnesten” att få spela den här sporten. Sedan fick jag nog, slutade spela och har aldrig ångrat en sekund som inte gått åt till att spela handboll sedan dess.

    Faktum är att jag inte är särskilt såld på sport överhuvudtaget utan är mer av en filmnörd, i både kropp och själ (i synnerhet min generöst överdimensionerade kropp). I filmens värld kan nämligen allt hända, vilket gör det extra förvirrande för mig när jag inser hur många som ändå har valt att göra film om just sport. Även om jag måste erkänna att min favoritfilm tekniskt sett är en sportfilm…

    Det minsta man kan begära i det här fallet är väl ändå att filmerna rättar verklighetens misstag genom att uppfinna sina egna sporter som faktiskt är underhållande att se på och där ingen behöver oroa sig för att få klister på sina bingolotter. I den här artikeln har jag valt ut fem fiktiva sporter inom film och valt att titta lite närmare på dem för att se ifall sport är området där dikten för en gångs skull överträffar verkligheten.

    Quidditch från Harry Potter-serien (2001-2011)

    Låt oss inledningsvis bocka av sporten som utövas av allas favoritkättare, nämligen den svartkonstbesvärjande Harry Potter. Quidditch är lite som hästpolo, i den bemärkelsen att det först och främst handlar om att taktiskt välja rätt föräldrar; för att kunna spela hästpolo behöver du nämligen föräldrar som är rika nog att kunna köpa dig en häst och för att spela quidditch behöver du minst en förälder som råkar vara född som trollkarl, eftersom sporten utövas på flygande kvastar då Hogwarts uppenbarligen vägrar befatta sig med sporter som kan utövas av så kallade mugglare (se vanliga människor som inte lierat sig med Satan) samtidigt som de utan några som helst betänkligheter tvingar ungarna till att göra något så stigmatiserat och stereotypiskt för en trollkarl som att åka runt på en kvast (se black arts-face).

    Jämförelsen med hästpolo ger mig även skäl till att tro att denna sport inte skulle bli någon större hit i verkligheten. Ni kanske minns att Christopher ”Stålmannen” Reeve blev förlamad efter att ha ramlat av en häst, så i en sport som spelas på flygande kvastar dussintals meter upp i luften känns det spontant som att Harry skulle vara en smärre handledskramp ifrån att bli Pojken Som Överlevde Som Hjärndöd Grönsak På Life Support Efter Ett Parti Häx-Lacrosse. Varför någons föräldrar – diabolisk allians eller ej – skulle gå med på att låta sin unge utöva en sån sport är bortom mitt förstånd. Fast i Harrys fall är det väl fritt fram.

    Fans av film- och/eller bokserien håller förmodligen inte med mig och tuggar möjligtvis fradga på grund av eventuella felaktiga antaganden i min text men då ska ni komma ihåg att jag tillhör generationen som var barn innan Harry Potter blev ett fenomen och växte därmed upp med barnfilmer som Dödskallegänget, som lärde oss att den enda sanna magin här i världen är vänskap. Och att skratta åt tjockisar.

    The Truffle Shuffle var MITT Dirty Dancing!

     

    Rollerball från Rollerball (1975)

    Rollerball är en kultfilm som utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid, som bäst kan beskrivas som Starlight Express möter RoboCop, där äldre män med Monopolgubbe-aura som slänger runt med vaga begrepp som tjänstemän, korporation, energi, profit och styrelse på något sätt fått hela världens befolkning att glömma bort exakt hur olyckliga de innerst inne är genom att försaka svårdefinierade (inte för att filmen gör någon vidare ansträngning att ens försöka) koncept som individualitet och självförverkligande via en roller derbyliknande sport med framträdande inslag av motorcyklar, stålklot, mord och motsatsen till movie magic, nämligen James Caan på rullskridskor iförd tajta läderbyxor.

    Närmare bestämt utspelar sig filmen år 2018 och faktum är att jag känner ett visst mått av besvikelse över att det här spelet inte har tagits i bruk på riktigt ännu. Företagen har ju redan börjat ta över sportverksamheten, vilket är uppenbart för alla som hört talas om till exempel Friends Arena, Ericsson Globe och/eller Tele2 Arena, så steget över till att låta Max eller IKEA bygga en velodrom för Rollerball känns inte som ett ofattbart kliv.

    Det skulle förvisso kunna bli svårt att dra igång knatteverksamhet kring sporten, mest eftersom de flesta vuxna hade haft invändningar mot att låta barn åka runt på motorcyklar och slå ner varandra med tillhyggen. Jag, däremot, är uppvuxen i en förort norr om Stockholm, så jag ställer mig mest frågande till varför någon unge därifrån skulle gå med på att sälja Bingolotter för att få syssla med en sport som i stort sett är en snäppet mildare variant av en gängse onsdagkväll.

    Baseketball från Baseketball (1998)

    Kort efter att South Park hade premiär gjordes det ett kvartshjärtat försök till att lyfta fram skaparna Matt Stone och Trey Parker som stjärnor på humorhimlen med hjälp av denna cerebralt trubbiga ”satir” över sportvärlden, i vilken de spelar två slackers som uppfinner sporten baseketball; en blandning av baseball, basket och kiss- och bajshumor. Av någon outgrundlig anledning blev inte filmen någon större framgång och Stone och Parker bestämde sig för att grovhuggen satir låter som skarpast när den kommer från undermåligt tecknade barn.

    Föreställ er att det här är jag när ni läser, så förstår ni

    Problemet med baseketball som sport är att USP:en är att vem som helst kan spela den, både atleter och gourmander, oberoende av atletiska anlag, vilket i filmen gör den till en omåttligt populär publikfavorit. I verkliga livet skulle jag vilja påstå att det är just därför det aldrig skulle kunna bli en framgångsrik sport på riktigt. Det finns nämligen en anledning till att de flesta människor endast kan nämna högst ett par bandyspelare, varav båda två oftast är ungar som brukar spela ute på gården; gemene man vill inte se en sport som kan utövas av gemene man!

    Gemene man vill inte heller se en office coordinator på 30+ flåsa sig igenom en match med korpfotboll utan vill snarare se folk som till exempel Gareth Bale, som får oss att undra ifall cyberkinetiken kommit så långt att de lyckats ersätta hans vänsterfot med en modifierad haubits. Hela poängen med sport är alltså att det ska tilltala den lilla rasbiologen inom oss alla genom att visa upp män och kvinnor som genom träning och disciplin har lyckats tukta sin kropp till att kunna uträtta stordåd och därmed försäkra oss om den heraklesliknande potential vi alla bär på inom oss, så att vi med gott samvete kan skölja ner grillchipsen med den lokala bensinmackens näst billigaste folköl framför TV:n, samtidigt som vi tänker ”Vad fantastiska vi människor är, ändå!”.

    Thunderdome från Mad Max Bortom Thunderdome (1985)

    I en framtida ödemark, bland strålning efter ett ospecificerat kärnvapenkrig, växer staden Barter Town fram, som drivs av den ekologiska och förnybara energikällan grisspillning och som upprätthåller lag och ordning genom Thunderdome, där de tävlande löser sina dispyter genom att slåss till döden. Man kan med andra ord beskriva det hela som ett slags gladiatorspel, fast med en fullkomligt onödig twist; bungeelinor. Rent spontant dyker två frågor upp i huvudet. 1: är det denna svinskitsstinkande framtid du slåss för, Greta Thunberg?! 2: varför antog alla gamla dystopiska framtidsskildringar att all form av sport i framtiden endast kommer att handla om att tillfredsställa folks blodtörst? Kommer det inte finnas några som bara vill få tiden att gå genom att spela kubb, eller kommer det vara till döden också?

    För all del, liksom med Rollerball är jag faktiskt förvånad – ja, även lite besviken – över att detta inte redan blivit en grej. I en värld där devisen ”Make America great again” fick Biff Tannen vald till president skulle Thunderdome lätt kunna bli en publikfavorit. Hela Barter Town bygger nämligen på Orwellklingande slogans och Thunderdomes ”Two men enter, one man leaves” är inte bara enkelt att komma ihåg och nästintill lockande att skandera, det är dessutom hästlängder bättre än NBAs gamla, generiska ”I love this game”.

    Den största nackdelen med Thunderdome är dock formgivningen, vilken är väldigt exkluderande för funktionsvarierade, eftersom en standarddome endast erbjuder stå- eller hängplats till sin publik. Men som jag redan nämnde i texten om Rollerball så är detta en marknad för de stora svenska företagen att etablera sig på och om Swedbank skulle vara påpassliga så finns här ett tillfälle att vinna tillbaka svenska folkets gunst; skrapa ur lite ryska oligarkpengar ur tvättmaskinen och fräls oss ifrån Gladiatorerna genom att bygga en fullt utrustad och handikappsanpassad Friends Thunderdome!

    Ljuva morgondag…

    Street Basket från White Men Can’t Jump (1992)

    Det här är nog min favorit utav alla fiktiva sporter i filmhistorien. Rent tekniskt sett så är förvisso street basket en sport som finns på riktigt men att det skulle vara i närheten lika roligt, spännande och coolt som i den här filmen skulle du inte ens kunna övertyga Helen Keller om. Riktig street basket utövas inte av spelare som är beundransvärt träffsäkra i både sin spelskicklighet som i sin kvicktänkta humor på färgglada banor prydda med upplyftande street art utan av svettiga och arbetslösa ungdomar med en allvarlig brist på game på gråa banor utanför allmänna skolor. Detta grundar jag i och för sig helt och hållet på mina upplevelser av street basket i Sverige men tvinga inte en gammal man att ändra sina eurocentriska tankebanor!

    Medan Fifflaren med Paul Newman lärde oss att livet som hustler – i bästa fall – är en ständigt pågående pyrrhusseger över den ena meningslösa dagen efter den andra så menar den här filmen att, även om man valt att blåsa folk på pengar genom att spela en av de mest ghettostämplade sporterna i några av de mest eftersatta områdena i Los Angeles, så är det ett så pass sorglöst och händelserikt liv där kontanterna flödar att Woody Harrelsons största bekymmer är att hans flickvän är otacksam trots allt som han gör för henne, vilket för övrigt är det största logiska hålet i den här filmen; vem hade inte uppskattat att ha 90’s Woody Harrelson som sin partner i vått och torrt? Till och med JAG hade gjort det!

    För övrigt är hela grundtesen med den här filmen anakronistisk eftersom det bevisades redan så tidigt som 1987 att vita män faktiskt KAN hoppa av Patrik Sjöberg.

    Text och bild: Robin Grubström Gjuraj