Faktan i den här artikeln kommer från en flerårig autoetnografisk undersökning av emo pop screamo scene girls. Mitt emoskap grundade sig inte bara i musiksmak, utan ett djupt begär att vara en unik själ. Och en rad psykiska sjukdomar. Jag har genomgått flertalet emo-subkulturer och hann ha alla färger på håret, svälta mig och önska min egen död i julklapp. Jag klarade allt detta trots att jag var fattig och hade föräldrar som självfallet inte ville att jag skulle se ut som en smyckesprydd pandazebra. Därför ska jag nu dela med mig av huskurer och behandlingsmetoder mot att vara en vanlig människa, trots att man är fattig.
Innan jag börjar ska jag bara klargöra att jag hatar Hello Kitty-emos och Tokyo Hotel. Ni fruktansvärda rosett-töntar kan omedelbart utrymma byggnaden och aldrig mer sätta er “tass” i denna artikel, för ni är säkert furries nu.
Grunderna för att vara ett emo är självklara: Lär dig texterna till alla låtar av Asking Alexandria, Hollywood Undead och Bullet For My Valentine. Hata Justin Bieber, One Direction och annat desorienterat avskum till pop-kultur. Men vi är inte här för att tro att man är emo bara för att man lyssnar på rätt musik, vi är här för att billigt tränga in under huden på emo-människan (inte med rakblad). Se det som B-kursen i Att vara Emo.
All denna DIY är bra, för kreativitet är som afrodisiakum för emos. Att behärska ett musikinstrument är såklart högt i rang, men egentligen fungerar vilken kreativitet som helst, så länge man är autistisk kring det. Man skulle i princip kunna vara besatt av att bygga figurer i gråsten, så länge man pratar om det som att det är det som håller en vid liv. Så att man gör allting själv, dessutom billigt, är bara bra.
Det största problemet är egentligen emokläder – bandtröjor, rutigt och randig är dyrt. Mitt absolut bästa tips är att ta emot alla mörka kläder man kan få från anhöriga, hur fula de än är. Om man råkar ha råd, eller åker på en shoppingtur med mamma, gå till Dressman. Dressman?! Säg för Oliver Sykes skull inte denna bekännelse till någon, jag kommer hädanefter inte benämna butiken vid namn. På D**ssm*n kan man till paketpris köpa mörka överdelar, flanellskjortor och flugor. När man samlat på sig en drös fula kläder är det dags att dra fram mammas sylåda, limmet och saxen som man snott från svenskläraren. Klottra och slit i pappas gamla företagsskjorta, riv sönder mosters gamla jeans och skriv “So if I survive, then I’ll see you tomorrow” på converse-kopiorna från Ica Maxi. För att smycka ännu mer fungerar kroppen lika bra. Om jag uttrycker det såhär: en blank yta är inget annat än avsaknaden av kreativa tusch-målningar kring de inkarvade initialerna på ens första kärlek.
Håret är en stor del av ett emos identitet. Det spelar ingen roll om det är svart eller någon annan färg, så länge färgen inte kan växa ut ur någon människas hårsäckar. Visste du att klorin och citron fungerar som hårblekning (och laxeringsmedel)? Rödbeta sitter fast i klorblekt sönderplattat hår som ärr sitter på kroppen. Blåbär, rödbetor och lingon fungerar såväl till hår som smink. Obs: Gräs, tomater och banan fungerar inte. Det tvättas inte ut heller, för man tvättar inte håret eftersom att man vill att snedluggen ska sitta på plats. Snedluggen kräver aggressiv tupering och baljor med hårspray. Hårspray är alltså dyrt, men det billiga sättet är enkelt om man har sönderbränt, klorblekt och morotsfärgat hår, då är det redan en svintotuss. För att fixera snedluggen över ögat kan man använda vad som helst som kan stelna: diskmedel, vatten med bakpulver eller det vedertagna saltvattnet med en otrolig salthalt. Saltvattnet är även bra när man ska tvätta sina piercinghål.
För att slippa ta från ens emoblogg-pengar för att pierca sig kan man syla en nål på valfritt ställe, man känner ändå ingenting. Självklart på ställen som föräldrar inte ser: under tungan eller läppen till exempel. Dessutom kan man ha tillfälliga piercingar för en dag eller två, det är ju gratis att pierca sig trots allt. En tillfällig piercing kan förslagsvis sitta i långfingret för att med stil visa fuck you till the system. Vanliga örhängen skriker “den breda massan”, åtminstone en töjning är ett måste. Om man inte har emo-vänner att tigga töjningar från kan man göra ens målstorlek på pluggar med modellera eller papper och lim. Nålar, gafflar, stickpinnar och tunga saker att hänga i örat är perfekta för att stretcha ett hål med. Våld på en själv och ens öron spelar ändå ingen roll. För inget spelar roll. Fuck alla.
Om man kan eller vill investera i smink så är det två produkter som är viktigast: en för ljus foundation och svart kajal. Kajal fungerar till ögonbryn, ögon, mun, fake tatueringar och stjärnan på kinden. Men utan pengar – foundation kan man byta ut till gammalt babypuder som man fäster med hudlotion och hypotetiskt sett är svart kajal lätt att stoppa i fickan. Allt för att få fram den unika sminkningen.
Skulle föräldrarna, som är helt dumma i huvudet och pinsamma, komma på en med något man gör och man skrikandes tvingas slänga igen dörren till sitt rum måste man se till att inte ta sönder dörren. Att ta sönder en dörr kan bli dyrt. Sätt möbeltassar på dörrkarmen och primalskrik samtidigt för att få effekt på utbrottet. Måste man kasta saker omkring sig gör man det med föremål som inte går sönder lätt. Mjukisdjur och kläder fungerar bra. Skulle man vara så arg att hela insidan av kroppen rasar samman kan man kasta telefonen, men på kudden så att den landar mjukt i den svarta pölen av tårar. Det passar estetiken i rum. Det vill säga smygutskrivna tumblr-bilder, tidningsutklipp och gamla vinylskivor från föräldrarna. Så länge man tar bort omslaget så ser de coola ut, ingen behöver veta att det egentligen är Hits of the 70’s.
I nästa kurs i Att vara Emo fördjupar vi oss i olika typer av skrik och hur man står ut med att hänga på stan hela dagarna.
Text: Dessi Hietala
Bild: Myspace
Stötta oss på Patreon.