Konsten att fly en pandemi

Väskorna är packade, den stora lila resväskan väger som halva mig. Den har ett stort klistermärke som gör reklam för ”Laguna Beach Surf Shop – California” som om jag varit där. Den där resväskan har varit överallt, några weekends i Berlin, tre chartervändor till Grekland, ett halvår i Prag men aldrig ens i närheten av Laguna Beach – California. Varken jag eller väskan. Men visst fan ser jag berest och cool ut varje gång jag släpar den mot något billigt inrikesflyg på Arlanda. Men den här gången ska jag inte flyga, imorgon går tåget söderut, först ett snabbt byte i Lund för vidare resa med Öresundståget till Köpenhamn och efter det Hamburg. Den sista lilla biten går vidare mot slutstationen Münster.

“Vad fan är ens Münster?” tänker ni. Tänk er Malmö fast utan den socialdemokratiska fetischen för folkhemsbygge. En stad från medeltiden med massor av historia tills några jänkare i bombflygplan tappade bort sig 1944 och jämnade fel stad med marken. Det ska tydligen vara uppbyggt till sin forna glans, men vad vet jag.

Under en inte särskilt Corona-säker öl på Nytorget med min fantastiska ex-flickvän berättade jag om mina planer. Efter min utläggning om varför det är en bra idé att under brinnande pandemi lämna allt som är tryggt för nya möjligheter kom hennes i vanlig ordning helt oförblommerade insikt.
”Är du säker på att du inte bara flyr från något?” Självklart flyr jag från något. Samma som alla andra försökt fly från hela året. Panik, depression och noll spänn på kontot. 

Som många av er andra har jag gått sysslolös ett tag. Ett bra tag. Inga charterresor till Grekland, inga weekends i Berlin. Sommaren 2020 bestod av ljummen öl och jazztobak i olika parker och ett frenetiskt dejtande. Men nu det nya takter och nya dejter, denna gång med tyska kvinnor.

Jag dejtade en tysk tjej en gång. Förvirringen var stor när jag fick en utskällning för att tåget var tio minuter sent. Tyska tåg är inte sena, tydligen inte tyska killar heller. Och nej, det blev inget mer med det som du kanske förstår. 

På Köpenhamns centralstation är det kallt och blåsigt, lägg sen till det konstanta hotet av att bli nedbajsad av någon duva så är det på det hela en riktig skräpstation. På stationsgolvet går det runt små korpulenta människor med ett 7/11-utbud på en hylla hängandes om halsen ner över magen, vilket nog är det mest förnedrande/danska fenomenet någonsin. 

På tåget från Köpenhamn satt jag tillsammans med en tysk tjackig tant mitt i diesellokets relativa tystnad. Hon såg ut att vara rädd för allt, men hon åt två burkar konserverad korv och en halv påse solrosfrön med plirande ögon som en hungrig gatuhund. Frågan är om det sa mest om henne eller om stället vi var på väg till. 

Framme mitt i natten i den främmande medeltidsstaden, 1200 kilometer hemifrån och 14 timmar senare. Två veckors karantän. Vi får se hur det går. Shoutout till Flaschenpost (Flaskpost) som levererar mat och sprit till dörren, ni är mitt allt.
Nu är det dags att uppleva Münster från ett fünster.

Text: Nils Bernhardsson
Bild: Nils Bernhardsson

Vill du också få chansen att skriva för Nisch? Missa inte det här!



Publicerat

i

av

Etiketter: