Recension: Störst av Allt (TV-serie)

Okej, för full transparens (och skryt) så vill jag börja med att säga att jag läst Malin Persson Giolitos bok Störst Av Allt som ju är förlagan till serien med samma namn. Och ja, jag läste boken innan jag hört folk prata om hur bra den var, och innan jag visste att Malin Persson Giolito är Leif GW Perssons dotter, och innan jag visste att Malin Persson Giolito inte har något emot skämt om pedofili. Och – som om inte detta var coolt nog av mig – så lånade jag dessutom boken som e-bok på biblioteket på WEBBEN (framtiden är här). Hur som helst, innan jag “satte” “tänderna” “i” Netflix-serien så visste jag alltså redan att det åtminstone är en spännande historia jag skulle få mig till livs.

Serien har onekligen hypats upp en hel del: det är den första svenska Netflix-serien, man ser reklamaffischer för den vart man än går, och herregud till och med Henrik Schyffert spelar en roll!!!! Visserligen världens minsta roll, men det säger väl sig själv att om Henrik Schyffert spelar en liten roll, då spelar serien EN STOR ROLL. (Hehe, wordplay *ler*)

När man drar igång första avsnittet dyker följande text upp:

This series contains graphic depictions of school violence, sexual assault and substance abuse which some viewers may find disturbing. It is intended for mature audiences.Viewer discretion is advised.

Och givetvis tänker man genast: Varför i helvete är det här på engelska? Och när seriens titel dyker upp står det QUICKSAND i ett fräckt typsnitt. Vad fan är quicksand??? Jo sörrö, det är seriens titel på engelska. VARFÖR? Jag vet inte om det är jantelagen i mig som reagerar, men hela min kropp fullkomligt DARRAR av PIN över att man så uppenbart vill SATSA INTERNATIONELLT med den här produktionen. Skiten är till och med DUBBAD TILL ENGELSKA. Ja, du hörde mig, skådespelarna har själva fått läsa in replikerna på engelska for international purposes. Jag tycker gott ni kan unna er att sätta på engelskt tal lite då och då, det är en liten fest av svengelska man bjuds in till. Man får se Martin Becks dotter, eller jag menar kommissarie Jeanette Nilsson, informera Majas föräldrar om att “Majja is gowing to bi ärrested får mörder, ettempted mörder and exessori to mörder så aj wånt to tålk to jo in de hållwej”. Det är life.

MEN för all del, jag ska inte vara den som är den, satsa på ni. Go hard or go home! Sikta mot stjärnorna! (Brrr.)

Något man inte valde att varna för i den inledande engelska disclaimern, var en sak som triggade mig till mången sammanbrott: dialogen. DIALOGEN! Medan jag såg Störst av Allt blev jag inte på långa vägar lika engagerad i karaktärernas mående som jag blev av dialogens dito. HUR MÅR DIALOGEN? HUR ÄR DET EGENTLIGEN  FATT MED DEN. VAD HAR HÄNT MED DEN I DESS BARNDOM. Ja hallå Socialtjänsten, jag skulle vilja lägga en orosanmälan gällande dialogen, tack. Jag vill ta med mig dialogen till en kurator och låta den tala ut om hur det är ställt där hemma, för den verkar tyvärr ha allvarliga problem.

Jag vill inte vara taskig, och jag förstår att det inte är lätt att skriva autentisk mellanungdomlig konversation när man är vUxEn. Och stundtals känns faktiskt orden gymnasielevena säger till varandra helt okej rimliga, men tyvärr är dialogerna som höns: de skulle kunna flyga, men de gör det oftast inte. De är som kycklinghjärtan: jag köper dem bara inte. De är som en fågelunge som kastar sig ut ur boet och försöker flyga lite för tidigt: de landar inte. De faller platt och dör och blir uppätna av en katt. (Okej, slut på fågelliknelser.)

Jag menar, man KAN etablera att man ska på engelskalektion utan att säga till ett rando i skolkorridoren “hörru äru taggad inför engelskan eller?”. Man KAN etablera att en svartsjuk kompis inte gillar tjejens nya pojkvän på andra sätt än att kompisen säger “Tar han kokain från din nakna mage? Först snortar ni näsorna fulla och sen sprutar han sig tom eller?”.

Och ursäkta men säger 17-åringar ens “STRULA” längre? Okej, jag kommer inte på fler exempel nu, men det är pinigt, och man blir ju rädd. Framförallt att alla i USA som ser den här serien (och det lär ju bli MINST 14-15 stycken) kommer tro att det är så svenskar pratar med varandra. DUBBELPINIGT.

Och jo, jag är väl medveten om att jag snart är 30 år, och att jag kommer från Bjärnum. Ni vet inte vad Bjärnum är, men det är inte Djursholm, om man säger så. Det bor inte många där, och medelinkomsten är en platta Tuborg och en trist attityd. Så ja, absolut, kanske är det såhär rika stockholmsungdomar pratar med varandra, och att jag bara inte vet om det. Men då vill jag vänligt men bestämt be dem sluta med det, tack på förhand, för det blir så svårt att ta dem på allvar. Ska man sitta på pengarna får man fan bete sig – skolskjutare eller ej.

Okej, dialogen och satsnings-cringen åsido vill jag ändå säga att jag uppskattade serien. Inte nödvändigtvis för att den var bra, jag tenderar att gilla riktiga skitserier så jag är inte riktigt rätt person att avgöra kvalitet. (Vad sade du, varför jag i så fall skriver en recension? Tyst nu, vi tar frågorna på slutet sade jag ju.) Jag tyckte om serien, jag såg alla avsnitt och jag kommer förmodligen se dem igen. Det var en trivsam och snygg serie med bra skådespelare och en bra jävla story. Om jag nu så jävla gärna vill ha autentisk dialog så kan jag ju sluta kolla på serier och gå ut i verkligheten och träffa riktiga människor. Och till det säger jag tack men nej tack, jag betackar mig.

Frågor på det? Okej inga, bra, ok, tack, hejdå.

 

Följ Elinor Svensson på Twitter och Instagram @jas39kuken!

Vill du läsa mer artiklar från Nöjet på Nisch klickar du HÄR!


Publicerat

i

av