Per Gessle skrev en gång textraden “Det är över nu, men jag kommer ihåg alla dagar med dig.” Det är trallpoptext 1A, men det sammanfattar ganska väl mina känslor gällande Game of Thrones sista säsong, avsnitt och ruta. Kanske blev det inte vad vi tänkt oss. Men vad blir egentligen som man tänkt sig? Kanske inget. Kanske allt egentligen.
Jag hörde en teori om att alla börjat hata GoT nu på slutet på samma sätt som man i rädsla för att bli dumpad ser till att dumpa först. Det är ett sätt att rycka av plåstret. Att ta kontroll över sitt eget öde. Jag gjorde det själv för tre veckor sedan när jag tackade för mig i och med avsnittet “The long night”.
Jag kan inte minnas något som enat människor så här mycket sedan Lost. Lost tappade det redan efter 2 säsonger. Game of Thrones höll i närmare sju. Det är klart det blir svårt att säga farväl. Vi minns ju allt gott som aldrig mer kommer tillbaka.
Chocken i säsong 1 när Ned Stark visade sig inte vara seriens huvudkaraktär utan tydligen en farbror det helt sonika gick att hugga huvudet av. The Red Wedding, när ytterligare en förmodad huvudkaraktär fick sätta livet till. Giftmordet på Joffrey, när The Mountain krossade skallen på Oberyn, Jon Snows död. Listan kan göras lång bara när en ser till de största svängningarna i historien. Tittar man på de små sakerna, blir listan av minnesvärda stunder än längre.
Det var ett omöjligt uppdrag att knyta ihop denna säck på ett tillfredsställande sätt. Det är en relation som tagit slut och vi måste behandla detta på samma sätt. Precis när det tar slut är man arg eller ledsen eller förtvivlad. Men efter ett tag så släpper det värsta och man kan titta tillbaka på det som varit med värme och glädje.
Game of Thrones är allas vårt ex. En gemensam kärlekshistoria som inte höll. Just nu är vi sura eller ledsna över att det inte blev som vi ville i slutet. Det får vi vara ett tag till. Sedan måste vi börja minnas Game of Thrones som vi minns våra första relationer i högstadiet.
Du kan inte vara sur på Nils i 8B för att han inte ville kyssa dig framför grabbarna i fotbollslaget. Du får va glad för att han bjöd dig på oboy och tittade på O.C. med dig. Du kan inte vara lack på att Jasmin tyckte att en tre år äldre kille med bil var tuffare än du. Du får nöja dig med minnet av när hon strök din finniga kind fri från tårar när du skrapat upp benet i en moppevurpa.
Game of Thrones är din ungdomskärlek som nu är borta. Det är bara psykfall som fortfarande är ihop med hen den blev kär i på högstadiet. Var inte ett psykfall!
Minns Game of Thrones för alla fina stunder av sex, död och våld. Sen går du vidare. Det kommer nya serier. Snart hittar du en annan som du lutar dig mot när allt känns tungt och förjävligt. Sen tar det slut och sådär fortsätter det. Tills du en dag kapitulerar inför oron att vara ensam och bestämmer dig för att det här, det är inte den bästa serien. Men det är min serie och jag kommer kolla på den. För alltid.
Då sitter du där, med en grogg i handen framför Morden i Midsomer eller Vänner eller Hem till Gården. Njuter gör du kanske inte, men du är tillfreds. Och ibland, när koncentrationen darrar, tillåter du dig ett förlupet minne av den tid som flytt. Då dyker dom upp, framför dig, dansandes i vackraste skrud. Dany, innan hon blev ond. Jon innan han blev en mes. Arya innan hon blev pirat. De flesta innan de på ett eller annat märkligt sätt dog. Som fina minnen av en gammal kärlek. Ingen ilska eller sorg finns kvar. Bara vetskapen om att det är över nu, och att du kommer ihåg alla dagar ni fick.
Text: Isak Wahlberg
Lämna ett svar