ETT HUMORISTISKT MAGASIN PÅ INTERNET.
EN SLAGS SAJT.

Ludde Samuelsson

  • Längtar du verkligen efter familjen?

    Längtar du efter att umgås med familjen? Här är fem anledningar till varför det kan vara jättejobbigt.

    Efter nästan tre månaders Coronapandemi och social distansering har många av oss inte träffat våra nära och kära på lika lång tid. Med oss menas företrädelsevis vi som bor på annan ort än de där vuxna som brukar skriva under den streckade linjen markerad ”målmans underskrift” på papper som klassföreståndare delar ut.

     För övrigt: Minns jag fel eller var dessa dokument påfallande ofta en försäkran om att hushållet förstått att det var friluftsdag? Varför var det tvunget att vara juridiskt bindande? Var det för att klassföreståndaren skulle ha något att vifta med framför näsan på en elev utan oömma kläder som påstår att hen inte ”visste att vi skulle till Bokskogen idag”? 

     Hursomhelst: Det har gått mer tid än vanligt sedan vi umgicks med våra familjer och det har fått många av oss att längta efter att göra det mer än vanligt.  Allt enligt den gamla principen ”man vill ha det man inte har”. Coronapandemin gör alltså bilden av våra nära och kära överdrivet positiv.

    Så innan reserestriktionerna lättas bör vi passa på att balansera våra förväntningar. Låt mig därför ta mig friheten att påminna om att familjmedlemmar kan vara jättejobbiga. Kom ihåg att:

    1. De har sällan samma politiska åsikt som du 

    Anledningen till att du röstar på ett parti är sannolikt för att dina föräldrar röstar på motsatsen. Elva av tio familjemiddagar är bara att bli smärtsamt medveten att det är mitt enda argument för min övertygelse. 

    2.  De måste ofta veta ”om du ska äta idag”

    Jag vet ärligt talat inte vad som är mest skrämmande: Att frågan kommer från någon som varit ytterst ansvarig för mina grundläggande behov i 18 år eller att mitt svar på frågan ofta är ”jag vet inte”.

     3. De svarar ärligt på frågan “hur är läget”

    Ont i knän, för mycket på jobbet och “det är inte klokt att man kan få för sig att demonstrera i under corona”. Jämför med att umgås med jämnåriga som ”mår toppen”, “borde plugga hehe” och hävdar att black lives matter (förutom de i riskgruppen då). 

     4. De går upp jättetidigt på morgonen och gör grejer

    Ibland undrar jag om min pappa går upp innan han går och lägger sig. Det är det enda sättet jag får ihop det kronologiskt. Det skiljer ungefär en arbetsdag mellan mitt och min pappas uppvaknande. Inte bara i tid utan även i faktiskt arbete. Vi pratar alltså om en lördag. När jag säger godmorgon – med munnen full av yoghurt som stått framme i åtta timmar – så har han varit på tippen, apoteket, systemet, gått en långpromenad, oljat in en altan och däremellan köpt jord. Jag vet inte hur det går till. Jag föreställer mig att pappa vaknar med en impuls att beta av alla verb i Svenska Akademiens Ordlista utom ”att somna om”.

     5. De ber en rotera lök

    Pappa, då 62, bad mig en gång, då 30, att rotera en halv rödlök 90 grader för det är tydligen så han “brukar göra när han hackar”.  Fan vad jag längtar efter karln. 

    Text: Ludde Samuelsson

    Följ på Instagram/Twitter: @luddesamuelsson

    Stötta Nisch på Patreon!

  • Tio titlar i tablån vi gått miste om

    Varför har vi slutat översätta titlar på filmer och serier till svenska? Ludde presenterar en lista med översättningar vi gått miste om.

    Rakt på sak: Varför har vi slutat översätta titlar på film och serier till svenska? Jag saknar tiden då kravet för att hamna i en svensk tevetablå var något högre än att det producerats i USA ett år tidigare.

    Jag ska som sagt inte bli långrandig, ta till stora ord och slå på stora demonstrationstågstrumman, men bara för att sätta ord på vad många med mig insett: Genom att sluta översätta film- och serietitlar har det socialdemokratiska folkhemmets sista utpost fallit. Numera står det svenska proletariatet helt försvarslöst mot storkapitalet, Disney-direktörer och Donald Trump.

    Låt mig därför ta med er tillbaka till tiden då titlar var begripliga och fyndiga. När ”Curb Your Enthusiasm” hette ”Simma lugnt, Larry”, Ace Ventura var ”Den galopperande detektiven” och Cameron ”The Sweetest Thing” Diaz var ”Snygg, Sexig och Singel”. Med det sistnämnda alltså även varudeklarerande.

     När vi väl översätter idag så gör vi det inte med samma skärpa och glimt i ögat som förr. Visst, ”Tassarna bort från katterna” är väl ett sätt att översätta Netflix-titeln ”Don’t Fuck With Cats” men jag tror vi alla hade föredragit “Knulla inte med katter”.

     Jag har därför tagit mig friheten att gå igenom några filmer och serier jag sett den senaste tiden och översatt dem som på den gamla goda tiden. Här är tio titlar vi gått miste om i tablån:

    Avengers: Endgame – Järngänget: Gasen i botten, Tony!

    Tiger King – En värsting till djurskötare

    Joker – Vite Petter

    I, Tonya – Aj, Tonya

    Gossip Girl – Sladdertackorna

    Big Mouth – Stortrut eller Det är inte barnporr om det är tecknat

    Suits – Kostymdrama i flera delar

    Paradise Hotel – Snygg, Sexig och Skåning

    Family Guy – En päronformad farsa

    Mad Men – Dråpligt, Mr. Draper

    Text: Ludde Samuelsson
    Följ på Instagram: @luddesamuelsson

    Stötta Nisch på Patreon

  • Stockholmsföraktet är grundat i fakta

    Skåningen och göteborgsbon Ludde bemöter irrationellt gnäll.

    Föraktet mot stockholmare verkar vara det enda som sprider sig fortare än Coronaviruset. Senaste tidens tidningsrubriker vittnar om sommarstugägande stockholmare som “känner sig ovälkomna i Skåne” och på sociala medier är Jonatan Unge den med en nyanserad och sanningsenlig bild av verkligheten. 

    Precis som Coronaviruset har föraktet mot stockholmare fått stockholmarna är att dra absurda slutsatser. Den senaste att resten av Sveriges befolkning föraktar stockholmare för att de är stockholmare. Den slutledningsförmågan påminner om den när regeringen deklarerade att “påsken är inställd” varpå en ansenlig mängd stockholmare satte sig i sina bilar och och åkte ut på landet.

    Det skulle möjligen inte kunna vara det beteendet som sticker lite i ögonen på oss andra? Att under pågående nationell insats mot smittspridning, som folkbokförd i virusets epicentrum, välja att fördela er över nationens yta? Eller med andra ord: Att bete sig som en jävla stockholmare. 

    Det här är fakta. Enligt SVT har Stockholmsområdet med råge flest Coronafall per invånare. I Stockholmsområdet räknar jag även in Upplands och Sörmlands län då genomsnittlig icke-stockholmare troligen skulle definiera dessa dialekter som “stockholmska”. Medan vi väntar på att Fredrik Lindström gräver en grav att vända sig i kan vi konstatera att “stockholmare” är den statistiskt bästa benämningen på en person som sannolikt bär på smittan. Det har ingenting att göra med att ni säger “tja” eller “Zlaaaatan”. Det är bara så vi känner igen er så vi vet när vi ska dra öronen åt oss. Är det verkligen helt förkastligt att försöka undvika getingar genom att vara extra försiktig med personer i gulrandig tröja?

    Så nej, inte alla stockholmare, men sannolikt alltid en stockholmare. Och är du en av många friska stockholmare, bosatt innanför eller utanför tullarna, som tagit illa vid dig senaste tiden – då är du också en jävla stockholmare.

    För är det inte just typiskt stockholmare att exploatera varenda möjlighet som dyker upp för tycka synd om sig själva? Oavsett om den möjligheten har formen av en tokig östermalmsmormor som måste åka till Österlen för “annars blir det ingen riktig påsk” eller en krönika signerad Jonatan Unge – allas vår go to guy när vi behöver en objektiv och icke känslostyrd skildring av verkligheten. Jonatan ska enligt utsago hostat i en kö och känt sig föraktad som stockholmare. Hur gick det till? Hostade han på stockholmska?

    Vi skåningar, göteborgare och andra icke-stockholmare utövar statistiskt faktagrundat förakt – vi föredrar termen “ta ansvar” – och ni kontrar med anekdotisk bevisföring genom en komiker – alltså en som har jobb att hitta på – bara för att han hävdar att han är stockholmare. Att följa Jonatan Unge i strid är lika meningsfullt som att följa efter en sån där leksak som kan gå nedför en trappa, nedför en trappa. Det är roligt så länge det varar och varar så länge det är roligt. För om ni låter Jonatan Unge leda korståget kommer ni komma fram till Jerusalem och undra: “Är det någon som har sett Jonatan?”

    OBS! Ni ska inte följa någon någonstans. Ni ska stanna hemma.

    Text: Ludde Samuelsson
    Bild: Aftonbladet
    Instagram och Twitter: @luddesamuelsson

  • Corona göder den svenska självgodheten

    Sveriges hantering av Coronakrisen skiljer sig totalt från resten av världens. Varför känns det ändå som att som att vi är bäst?

    Varför känns det alltid som att Sverige är bäst? Det finns inte ett besked från varken regeringen eller folkhälsomyndigheten de senaste tre veckorna som inte infäst mig med känslan av att “just det här beslutet var helt rätt i det här läget.”

    Jag är inte ensam. Statsminister Stefan Löfvéns förtroendesiffror antar en stigning som Stockholmsbörsen bara kan våtsexdrömma om, för att inte tala om statsepidemiolog – och troligen nästa års Jerringpristagare samt Let’s Dance-vinnare – Anders Tegnell som inte lämnar en presskonferens utan en hög beundrarbrev.

    Trots att svenska statens hantering av Coronasmittan sticker ut från omvärlden pekar opinionsundersökningarna på att vi tror att våra myndigheter besitter en unik förmåga att förstå situationen. Desto mindre förtroende verkar vi ha för utlandet.

    “Vad sa du, Danmark? Stänga skolorna? Såg inte du Aktuellt igår? Skolstängning icke aktuell, sa Anders Tegnell.”

    Utegångsförbud i Spanien? Men hallå? Har du någonsin sett en spanjor inomhus någon gång? Nej, tänkte väl det, compadre!”

    “Dubblad dödssiffra i USA på tre dagar? Ja men vad TRODDE ni skulle hända utan allemansrätten?!”

    “HAHA BORIS JOHNSON HAR FÅTT CORONA!!”

    “Coronaviruset har försatt Sverige i ett undantagstillstånd i bemärkelsen att göra undantag från Jantelagen.”

    Att se omvärlden hantera pandemin är som att titta på Lyxfällan. Man tittar och känner sig smart – “tur att inte våra myndigheter är SÅ dumma i huvudet i alla fall”. Det verkar som att Coronaviruset har försatt Sverige i ett undantagstillstånd i bemärkelsen att göra undantag från Jantelagen. Och det är inte bara mitt hjärta som börjat galoppera för fosterlandet.

    För det första deklarerade Stefan Löfven i sitt tal till nationen att han är “stolt över att vara Sveriges statsminister” – han som annars bara ser ut att vara missnöjd med att han inte är finsk.

    Forskaren Emma Frans postar videor på Instagram där hon intervjuas CNN och berättar för sina följare hur hon var “tvungen att förklara den svenska strategin igen”. I normala fall skulle vi kanske kalla det lite väl självgott, men i undantagstillstånd förstår ju både du och jag vilket ok det måste vara att bära för en framstående forskare i ett av planetens mest välfungerande länder att gång på gång uppvaktas av den inkompetenta omvärlden för sin överlägsenhet. 

    Emma Frans är trött på att vara ett geni. Foto: Instagram/@emma_frans

    Om vi föreställer oss att alla världens länder utgör ett lag i rullstolsbasket så är Sverige Kronprinsessan Victoria. I normala fall sätter sig Victoria i en rullstol och spelar med. Kanske vinglar hon till lite och säger “oj vad svårt det var”, passar till någon som inte får bollen så ofta (Bulgarien) och låter hen göra mål. Delar ut high fives och bjuder på selfies, gemyt och gemenskap. Men nu råder undantagstillstånd. Nu gäller det att vinna. Och då vet Victoria precis vad hon ska göra. Och det är inget som står att finna i regelboken för rullstolsbasket. Upp och hoppa! Ha ben! Bollen högt över huvudet! Vält Bulgarien! Fuck Jante och heja Sverige! 

    När andra länder inför allt hårdare restriktioner för sina medborgare lättar Sverige på sin grundligaste grundlag. Något säger mig att det är helt rätt beslut i det här läget.

    Text: Ludde Samuelsson
    Följ på Instagram: @luddesamuelson

     

  • Klyftorna ökar – i Så ska det låta

    TV-personligheter har blivit för perfekta. Ludde minns en tid då tittarna kunde relatera till rutan.

    Det har hänt något med Så ska det låta. Sätt dig ner och ta det lugnt. Innehållsmässigt är Så ska det låta vad det varit sedan starten för 25 år sedan. Så ska det låta är komponerat på samma sätt som lasagne. Det är tre grejer som varvas ett antal gånger tills det är slut: 

    1. Medverkade hoppar för att markera för orkestern att en låt är slut.

    2. Studiopublik applåderar.

    3. Övriga medverkande ropar ”yeah” sådär som musiker gör när något ”svänger”.

    Nej, det har som hänt har skett på ytan. De medverkande har blivit perfekta. Ur ett optiskt perspektiv. Låt oss utgå ifrån David Lindgren. Musikalartisten och melloprogramledaren från Nederkalix* som i söndagens Så ska det låta bland annat rappade Rapper’s Delight.

    Det enda som kan beskrivas som vitare än Davids insats var hans sneakers. Det var perfektion på fötter. Jag vågar påstå David Lindgrens sneakers inte nuddat annat golv än Så ska det låta-studions. David Lindgrens sneakers var så vita att om de startat en vit makt-rörelse skulle de förfölja Ku Klux Klans medlemmar. 

    David är i övrigt klädd i plagg med perfekt passform och som matchade varandra och dessutom färgmässigt kompletterade omgivningen. Det var svårt att se vad som var studiodekor och vad som var David Lindgren. Han smeker ögonen. 

    Det enda som gick att skönja från det rappade visuella idealet var den delen av studion som inte fått sneakers levererat till logen eller någon loge överhuvudtaget: Pöbeln, förlåt publiken. Operfektion på läktare. Samt Tommy “Undantaget Som Bekräftar Regeln” Nilsson.

    Annat var det 1997 när Peter Harrysson hostade sig igenom Så ska det låta iförd röd sportspegelnkavaj med samma passform som en flyttkartong. Och var det förresten inte samma kavaj som han burit sex år tidigare när han spelade Reidar Dahléns ärkerival Per Silwer i Rederiet? Och visst, Peter Harryssons kavaj var säkert dyrare än genomsnittlig publiksmedlems, men den satt i alla fall lika dåligt.

    På den här tiden kunde nämligen tevetittarna relatera till personerna i rutan, till och med om man var en svart cocker spaniel, tack vare Robert Wells.

    Och älskade Anders Berglund, den andra pianisten, som såg ut exakt som min och alla mina kompisars pappa på väg till en personalfest där Robert Gustafsson är inbokad som underhållning.

    Till skillnad från då verkar dagens underhållningsprogram bara boka artister med personal shoppers (samt Tommy Nilsson). Och visst kan vanligt folk (samt Tommy Nilsson) köpa dyra kläder men omöjligen få plaggen att passa ihop med varandra och definitivt inte på deras kroppar. 

    Aldrig har klyftan i, låt oss kalla det snygghet, varit så stor mellan TV-personlighet och TV-publik. Det ser ut som att artister och TV-personligheter använder utstyrsel och utseende för att distansera sig från “vanligt folk”. Det ser som när Lyxfällan-programledarna möter Lyxfällan-deltagarna. Tiger of Sweden-blazer och John Henric-näsduk möter ögonbrynspiercing och läsglasögon från Circle K. Så att det framgår tydligen vem i bild som skuldsatt sin fyraåring för att köpa Pepsi och panpizza.

    Det sticker i ögonen.

    *ej att förväxla med Överkalix, Vänsterkalix, Högerkalix eller Kalix.

    Text: Ludde Samuelsson
    Följ på Instagram: @luddesamuelsson
    Foto: andersberglund.net