ETT HUMORISTISKT MAGASIN PÅ INTERNET.
EN SLAGS SAJT.

Redaktionen

  • Je Suis Malmö

    Isak har besökt Malmö för första gången i sitt liv och ger ett utlåtande om staden och nöjeslivet.

    I 27 år har jag levt utan att en enda gång besöka Malmö. Från början var det inte ett aktivt val utan det bara blev så att jag aldrig hade någon anledning att åka dit. Jag känner ingen i Malmö och det finns inget i Malmö jag känt att jag velat besöka eller uppleva. Med åren har jag allt mer känt “vad ska jag dit och göra och vill Malmö ens ha mig där”? Jag började undvika Malmö, kokettera med att jag aldrig varit där, som ett vidrigt huvudstads-skryt. Mina fördomar om staden har växt och gamla Malmöbor som Felicia Jackson och Clara Kristiansen har påtalat flertalet gånger att “Isak, Malmö kommer att hata dig! Malmö kommer tugga dig och spotta ut dig som om du vore den där broskbiten i shawarman på ett av Bergsgatans alla kebabhak.” Min bild av Malmö har helt enkelt inte varit den bästa och jag har inte haft någon anledning att ändra på det. Tills nu!

    Anledningen till mitt besök i staden är en spot på Under Jord. Det skall giggas, min jävla Stockholmshumor skall testat i oprövat skånevatten och jag vet inte vad jag skall vänta mig. Men giggas ska det. I och med avståndet tar jag ledigt för att slippa “jobba” på ett tåg dagen efter med 2 timmars sömn och 12 starkpangare i systemet. Grabben har förtjänat lite ledigt så beslutet landar i att jag tar en weekend i Malmö helt utan några andra planer än gigget på onsdagen. Öppna landskap, vild och vacker, en lycklig man. Här skall det käkas falafel och drickas långburk på Möllan.

    Onsdag

    Jag anländer Malmö 14.30 och tar sikte mot mitt hem för vistelsens två första nätter. Elvira Lander har lånat ut sin lägenhet bekvämt beläget ett stenkast från Malmö Brewing Co. där kvällens show skall gå av stapeln. Det är vår i Skåne och doften av nyklippt gräs slår mot mig när jag tar mina första stapplande steg i staden. Under min promenad slår ett par tankar mig. “Här är det inte så pjåkigt ändå, Malmö är ganska vackert”. Kanalerna som inramar Gamla Staden ger liv, Lilla Torg är härligt pittoreskt och människorna jag möter har något intensivt i blicken.

    Efter att ha dumpat mina grejer bli första stopp en falafel. Hur mycket jag än försökt undvika Malmö så går det inte att fly det eviga tjatet om den där förbannade falafeln och nu måste det bara upplevas. Efter rekommendationer från redaktionen faller valet på Shawarma City X som stoltserar med “irakiskt bröd” som tydligen skall vara något alldeles extra.

    Jag menar inte att pissa på någons parad här men falafeln är inte mycket att hänga i granen. Den funkar. Jag ljuger för mina redaktionskamrater när jag säger att den är 6 av 10. Sanningen är att den är 4 av 10.

    Efter denna milda gastronomiska besvikelse slår klockan öl! Jag glider upp på Möllevångstorget och blickar ut över denna mytomspunna plats som klockan 15.30 en onsdag är ganska så öde så när som på ett stort gäng duvor som patrullerar torget. Efter ytterligare rekommendationer från redaktionen intar jag Nyhavn och serveras en öl.

    Eftersom det i princip bara är jag som är där så har servitören tid att snacka lite med mig. Jag får lära mig vart jag skall köpa knark, flera gånger återkommer han till knarket. Jag frågar om det ser ut som att jag vill knarka, då tittar han på mig som att jag är dum i huvudet och säger “I Malmö vill alla knarka”. Han säger att det enligt ryktet finns vapen gömda kring Möllan. Vart vet han dock inte.

    När jag frågar vad han har för tips på vad jag inte skall missa när jag är här frågar han hur gammal jag är och efter mitt svar konstaterar han att jag är för gammal för att gå på klubbarna. “Du kommer bli nedslagen direkt mannen” lyder hans utlåtande. Han fortsätter att prata om knark utan att egentligen rekommendera mig en enda lokal upplevelse. När jag nämner att jag funderar på att tuta över till Köpenhamn skiner han upp. “Ja, det ska du verkligen göra”.

    Efter första ölen dyker en kamrat upp som håller mig sällskap under den andra. Jag ber om en rundtur och får se knarkrondellen och Folkets park med sin Moriska Paviljong och far i hatt. Tillslut leder promenaden oss till Pildammsparken där vädret skiftar och övergår i mild vår till hagelstorm. Vädret kränker oss men vi härdar ut. Här är Big Slap om somrarna, där såg hon en skjutning för några år sedan. På andra sidan gatan ser vi en pojke som går klädd i endast en byxa och tshirt utan några skor i ovädret. Här någonstans känner jag att min bild av Malmö kanske ändå stämmer. Promenaden avslutas på ännu ett kebabhak, denna gång Sara, återigen är maten en besvikelse. Vi skiljs åt och det är dags för gigg. Gigget går bra, alla är glada, ingen dog.

    Därefter startat vad som kommer att utveckla sig till ett ölkalas i dagarna fyra.

    Torsdag-Lördag

    Jag hinner med en jävla massa grejer skall sägas. Det är efterdojor med sydamerikansk finkelsprit. Det är rosa nattskjortor och undulater. Det börjar planeras barnböcker och det åks till Lund för konsert. Jag äter en solomiddag på Bastard som är sådär, för lite syra i en lardomacka, för mycket beska i en endivesallad, för mycket av allt i en råbiff, men god Dry Martini. Det dricks mer öl på Möllan, det äts ostron, det gås på standup på Moriskan och ölas med fler komiker och framförallt slinker det ned en och annan kebab/falafel/shawarma där emellan. Mellan onsdag natt och söndag eftermiddag hinner jag ta mig tusan göra det mesta, jag upplever Malmö, Lund, Möllan. Platser jag aldrig besökt förut, tillsammans med folk jag knappt träffat tidigare. Alla är snälla, alla är inbjudande, allt är najs.

    Vid ett tillfälle beställer jag all mat på menyn på Papi i Saluhallen. Här vill jag stanna upp lite. För de serverade otroligt genomtänkt italiensk mat. Vitello Tonnaton är strålande, nässelpastan subtil men tilltalande, raviolin i skaldjursbisque utmärkt. Dessutom är personalen så trevlig så att de bjuder på både vin och charkbricka samt bokar in mig och mitt sällskap på en en annan krog samma kväll trots att det är full. Av olika anledningar missade vi att dyka upp, men det var säkert bra där med.

    Skulle jag redogöra för dessa dagar på samma vis som jag redogjorde för onsdagen skulle denna text bli längre en den D-uppsats jag aldrig skrivit klart. Så det får bli på detta vis, små minnesbilder. En dubbel espresso här, ett glas vin där. Ett hot om våld på en MFF-bar hit, en öl med Anton Magnusson dit. Nyfunna vänner till höger, museibesök till vänster. Taxi, promenad, Voi, kors och tvärs genom staden. Botten upp, hissen ned.

    Utlåtande

    Nu har det gått 2 veckor sedan jag åkte och det tar emot att behöva säga det, men jag saknar Malmö. Kanske för att man saknar alla platser där man semestrar, kanske för att man alltid saknar ett liv där man slipper tänka på plånboken. Kanske för att Malmö helt enkelt är riktigt jävla trevligt. Det är lite lugnare. Folk ser ut lite hur fan som helst och gör lite vad fan de vill. Det är soft, jag blev inte skjuten, jag hade svinkul. Jag åt gott vid flera tillfällen. Jag tog del av kulturlivet. Jag såg en fasan, bara en sån grej, vart fan ser man en fasan ens? Jo i Malmö såklart. Det är vackert, havet ligger nära, närheten till Köpenhamn gör att varje dag kan bli ett äventyr. Jag var inte ens där, men ett smörrebröd på Told & Snaps eller en gammeldansk på Kattens Källare var aldrig längre bort än vad det tar mig att åka till jobbet hemma i Stockholm.

    Jag trodde aldrig att jag skulle säga det men jag gillar Malmö och jag tror kanske att Malmö gillar mig!

    Text: Isak Wahlberg

  • Nå oanad framgång med hjälp av fusk (del 1)

    Känner du att du nått en platå i ditt idrottande? Spelar det inte någon roll hur mycket du tränar utan du kommer ändå alltid tvåa efter någon som heter Anton? Nischs sportredaktör Viktor Carlsson tar hjälp av historiska exempel för att hjälpa dig nå din fulla potential.

    Känner du att du nått en platå i ditt idrottande? Spelar det inte någon roll hur mycket du tränar utan du kommer ändå alltid tvåa efter någon som heter Anton? Nischs sportredaktör Viktor Carlsson tar hjälp av historiska exempel för att hjälpa dig nå din fulla potential.

    Hårt jobb, självdisciplin, tur och talang. Alla är de viktiga faktorer för att nå framgång men för den som verkligen vill excellera kan det ibland behövas något extra. Därför har många av vår tids största idrottare utvecklat en metod för att nå resultat andra bara kunnat drömma om. Metoden har tillämpats av legendarer som Maradona, Lance Armstrong och Ben Johnson – bara för att nämna några – och har lett dem till vinster, rekord, rikedom, ära och berömmelse. På fackspråk brukar den kallas fusk och vi ska i en serie artiklar lära oss av legendariska fuskare för att själva kunna ta vårt idrottande till oanade höjder.

     

    “All krigföring bygger på bedrägeri. När vi kan anfalla måste vi verka oförmögna och passiva. Vi måste locka fienden, simulera förvirring och krossa honom”

    Sun Tzu – Krigskonsten

     

    Vilket är tidernas bästa basketlag? De flesta skulle nog svara Dream team, USAs OS-lag från 1992, kanske skulle någon svara 1996 eller 2008 års upplaga av samma lag. Din mest pretentiösa vän kanske svarar Los Angeles Lakers lag från säsongen 86/87 och en annan vän svarar Harlem Globetrotters (denna person är en idiot och du kan med gott samvete bortse från allt hen säger i framtiden). Men låt mig komma med ett annat förslag, ett spanskt landslag som krossade allt motstånd på sin väg till guldet.

    Att de spanska ledarna kunde sin Sun Tzu råder det inget tvivel om framförallt  hade man tagit rådet “För att känna din fiende måste du bli din fiende.” till hjärtat. Men man var även mycket noga med att endast välja sina strider. Vilken strid valde man då? Jo 2000 års paralympiska basketturnering för spelare med mental funktionsnedsättning.

    Hur det gick? Bra! Mycket bra skulle man till och med kunna säga. Man öppnade med att slå Japan med 87-20 och var egentligen aldrig hotade på sin väg till guldet.

    Vad var då nyckeln till denna framgångssaga? Jo man hittade en lucka i systemet genom att istället för att -som de andra lagen- följa reglerna och endast ha med spelare med funktionsnedsättningar helt enkelt strunta i det. Tyvärr avslöjades detta av en journalist som infiltrerat laget och paragrafryttarna i den paralympiska kommitten valde att frånta laget sitt rättmätiga guld på grund av denna teknikalitet.

    När man hör denna historia så uppkommer en hel del frågor. Eller helt ärligt faktiskt bara en fråga, men den är desto  mer intressant: Varför? Svaret på den typen av frågor brukar oftast vara pengar och med tanke på de enorma summor som finns inom professionell basket är det såklart lockande att tro att det även är så i detta fall. Men vid närmare efterforskning har det visat sig att de ekonomiska förutsättningarna är väldigt skiftande beroende på liga.

    NBA är här helt dominerande med mångmiljonkontrakt och även i de europeiska toppligorna förekommer väldigt höga löner. Men när det kommer till ligor för funktionsnedsatta så har ersättningen droppat av en hel del. Det är faktiskt så att bland de 100 bäst betalda spelarna i världen så spelar så få som noll i den typen av ligor. Det hjälper faktiskt inte ens att leta bland de 1000 bäst betalda. Jag vet helt ärligt inte ens hur jag ska få tag på listor där de förekommer.

    Vi kan kanske också misstänka att detta inte heller är något som drar till sig allt för mycket groupies så jag väljer att stryka detta som troligt alternativ.

    Är det då för äran? Nja, visst kan det imponera på dina gäster när du visar upp en olympisk  guldmedalj. Men risken för följdfrågor som devalverar värdet på din bedrift är helt klart överhängande.

    Nej den enda rimliga förklaringen är att det var ett lag av riktiga vinnarskallar som verkligen uppskattade segerns sötma. Det kan man tycka vad man vill om, men då frågar jag er om inte det är vad idrott egentligen handlar om? För som det olympiska mottot lyder: “Det viktigaste är inte att vinna utan att kämpa väl….och att vinna. Ja egentligen mest att vinna.”

     

    Av: Viktor Carlsson

    DEL 2 läser du här

  • Isaks guide till Öfvre Folkungagatan

    Isak guidar dig bland sunkbarerna på Öfvre Folkungagatan! Platsen där en öl alltid går att lösa.

    Om Götgatan är stora kroppspulsådern och Nytorget hjärtat av sydöstra Södermalm, då är Folkungagatan från Götgatan ned till Södermannagatan tarmpaketet. På Öfvre Folkungagatan finns inget charmigt, inget värt att nämna i en internationell kontext, här har inget hänt som påverkat världen, Sverige och knappt ens Stockholm. Denna vägsnutt är likväl en nödvändig del av staden som gör det skitgöra den måste. Nämligen att fylla stockholmarna med billig öl in på småtimmarna, alla dagar i veckan.

    Vi har alla varit där. Med gränsen för “bara 2-3 öl” och en god natts sömn sedan länge passerad. Ölen skall flöda, så enkelt är det. Kanske är det en sladdrig tinderdejt som urartat. En AW som gått överstyr eller bara allmänt dåligt omdöme. Hur som, kroppen kräva dessa drycker. Då står du där igen, utanför Kellys eller Dickens eller No Name. Frågan dyker upp i huvudet, “vad ska jag göra, var ska jag va, ölen skall drickas, men jag vet inte vart jag ska?”

    Låt mig hjälpa till.

    Malmen

    Här hittar du nysparkade key account managers från IT-branschen. Busslaster med turister som skall kolla hockey, Metallica eller den senaste pissuppsättningen på Göta Lejon. Samt annat löst folk som tror att en scarf och en öl för 72 pix gör dom finare än de andra som sitter på barerna längre ned för gatan.

    Malmen är en sunkbar i lyxförpackning där du får samma skit för mer pengar. Att gå på Malmen är lite som att köpa Weekdays egna Champion-kollektion. Det blir inte tuffare bara för att det är dubbelt så dyrt. Det blir bara korkat.

    Betyg: 5 av 10 Brasse Pavlovic

    Kellys

    Rockstället för dig som vill uppleva landet mitt i stan, om du med landet menar Borlänge. Det är hit du går om du vill börja bråka om en stol eller om vilka som egentligen är sämst av Iron Maiden och Kiss. På Kellys finns inga vinnare, bara olika förlorare.

    Betyg: 1 av 10 Volbeat

    Charles Dickens

    Dickens är den uppfuckade morgondagens sista stopp. Ett Bajenhak utan pretentioner där du alltid hittar någon du känner men inte vill springa på. På Dickens, eller Kalle-kuken som det kallas i folkmun, får du precis vad du betalar för, ganska lite.

    Betyg: 10 av 10 Kennedy Bakircioglu

    The Central Bar

    Sedan de valde att lägga ned Leroys till förmån för brädspel är The Central Bar svartlistad i min bok. Gå inte hit, gör det bara inte.

    Betyg: 0 av 10 På allt.

    Honey Honey

    Lite finare Bajenhak utan egentlig själ. Käka en planka och kolla Southampton – Wolves eller dra ladd på toan och skalla en kille som heter Jens. Båda funkar lika bra på HH!

    Betyg: 5 av 10 Jens

    No Name Bar

    På No Name Bar, Folkungagatan 69 Onsdagar 19-21 (förlåt C.B. takterna sitter i), hittar du arbetslösa fake-hipsters, Tom Jerry Boman +5 och anarkister. Du kanske inte ville vara här, men du hamnade här och det funkar ta mig fan. Ölen serveras i frostat glas till billig peng och det brukar gå att få en sittplats. Vad mer kräver man av en sunkbar?

    Betyg: 10 av 10 Clara Kristiansen

    Bubblare: Carmen

    Carmen ligger egentligen inte på denna älskade gatsnutt mellan Götgatan och Södermannagatan. Men tillräckligt nära och med tillräckligt billig öl och relativa kultstatus för att få räknas som en i mängden. Kultstatusen kommer främst som ett resultat av omnämnandet i Svensk Pops Stockholmsnatts-epos “Packad i Stockholm (Igen)”. Nog om Sveriges bästa band!

    Carmen är för obskyra bohemer med tvivelaktigt miljöpatos utan någon som helst förankring i verkligheten. Det funkar, men nog fan är Söderkällaren runt hörnet lite trevligare. Tror egentligen inte att det heter Söderkällaren längre, men gå dit ändå. Tyvärr är det för långt bort från Folkungagatan för att kunna räknas in i denna celebra skara av skitställen.

    Betyg: 5 av 10 Percy Nilegård

    Veckans musiktips:

    Svensk Pop – Packad i Stockholm (Igen)

    Svensk Pop – Spriten och Livsglädjen

    Ebba Grön – Flyktsoda

    Jailbird Singers – En öl till

    Cacka Israelsson – Cigaretter, whisky och vilda kvinnor

     

    Av: Isak Wahlberg
    Bild: Isak Wahlberg

     

  • 90 000 anledningar att vara kvinna på Stockholms arbetsmarknad

    Stockholms män är skyldiga Stockholms kvinnor 90 000 kronor om året – detta kan du göra med dem.

    Stockholms män är skyldiga Stockholms kvinnor 90 000 kronor om året – detta kan du göra med dem.

    Nyheten på mångas läppar och sociala medier-flöden i veckan har varit Länsstyrelsen Stockholms rapport om löneskillnaderna mellan kvinnor och män i Stockholm. Slutsatsen? De är stora.

    Sedan 2000 har man följt nästan 20 000 stockholmare födda 1985 för att se hur deras liv på arbetsmarknaden utvecklades och det var inte speciellt uppmuntrande läsning. Vill du grotta ner dig i mätpunkter, bakomliggande faktorer och alternativa metoder får du dock vända dig till ett medie som inte tar trams på lika stort allvar. Men – det var en siffra som etsade sig fast lite extra i mitt minne:

    Kvinnorna i studien har i genomsnitt cirka 90 000 kronor lägre årsinkomst än männen. Oavsett saker som utbildningsnivå och socioekonomisk bakgrund.

    90 000 kronor – det är en sjuk summa pengar. En sådan orättvisa kan ju inte politikerna strunta i, eller? 90 000. Varje år, och var och en av oss. Det är ju toppen! För det måste innebära att detta är pengar som vi nu kommer att få tillbaka? Jag förväntar mig i alla fall en retroaktiv insättning av min uteblivna inkomst på kontot inom tre till fem bankdagar.

    Så, nu när vi arbetsföra Stockholmskvinnor kommer att bli väldigt mycket mer välbärgade behöver vi veta vad vi kan göra (läs: köpa) för pengarna. Därför har jag satt ihop lite tips på vad saker som just nu kostar 90 000 kronor:

    • Prinsessans Madeleines outfit på Childhoods 20-årsjubileum.

    • En diamantbeklädd Rolex.

    • En röd liten stuga i Strömsund på exekutiv auktion.

    • En nyskattad Renault Scenic. Finns i Västerås.

    • 5 minuter standup med David Batra på en firmafest.

    • 30 minuter standup med Henrik Schyffert på en firmafest.

    • 5 veckor standup med Ludde Samuelsson på en firmafest.

    Här kan man läsa studien i sin helhet.

    Av: Lovisa Olai

  • AMSFL: Inget sex, är det slut nu?

    Måste man göra slut när man inte vill ligga? En expert som inte alls är expert försöker svara, i veckans första ÄMSFL

    Är min snopp för liten? är en frågelåda om lite allt möjligt, där Fanny Agazzi får svara. Och nej förmodligen inte, angående snoppen.

    Vad gör man när man slutar ligga med varandra? Är det första tecknet på att det är kört
    /Murkymanel

    Kära Murkymanel,
    Det självklara första mest spontana svaret här är helt enkelt att eeeh, Ja. Förmodligen.
    Men.
    Det svaret verkade vara en aning färgat av mina egna föreställningar om livet. Det finns ju naturligtvis en massa följdfrågor till din ursprungsfråga, som tex ”hur länge har det pågått” och ”blir du ofta kåt på hennes syrra”  etc etc. Men utifrån den information du angivit försökte jag ändå se saken från andra vinklar. 

    Jag googlade saken och ”inte kåt på min partner” visade sig vara en jättepopulär grej att googla! Och tacka fan för det egentligen.

    Vi tycks ju trots allt leva i någon sorts illusion om att kärleken kan komma flygande och rädda oss från allt möjligt saggit skit (ja jag menar xhamster). Sen, om den är tillräckligt ”rätt”, varar den automatiskt för evigt. Also har man galet bra sex varje dag på det härligt slitna knarriga trägolvet i sin våning på Kungsholmen. Ja precis bredvid  teppanyakihällen. Ärligt talat dude alla som varit ihop med någon mer än två månader vet väl, att man ibland bara vill sitta och se förjävlig ut i ett par mjukisar och spela på sin lur medan killen man är kär i sitter bredvid, spelar red dead redemption och luktar lite vagt som ostädad sommarstuga. Och det finns inte ens horhus i red dead redemption.

    Olika kvällstidningar verkar ha mycket bra tips på hur man kan få förlorad lust tillbaka, sorgliga sorgliga tips som ”gymma tillsammans”, ”börja dansa pardans” eller kanske ”besök en sexolog”. Kortfattat bör man alltså något paradoxalt göra så mycket osexiga aktiviteter man bara kan tillsammans för att tillslut vinna tillbaka sitt tjejstånd varje gång han unlockat en ny achievement i något sexlöst pixeluniversa (ja man böjer det så) där vuxna män pallar hästar och skogen är full av trollzombies. 

    Jag tycker ni borde börja skicka porrvideor till varandra från soffans olika hörn. Piffa lite för fan. Eller gör slut. Eller ha en paus eller ge varandra lite space så ni kan prova ligga med någon annan. Det är svintråkigt att leva utan att ligga, tycker alla utom frivilliga fågelskådare (”vocel”, en livstil vi kommer lära oss mer om på denna sida framöver).
    Lycka till puss!

    VILL DU FRÅGA NÅGONTING OM LIVET? 
    Mejla arminsnoppforliten@gmail.com och signera mejlet med det du vill kalla dig.
    TEXT: FANNY AGAZZI  
    BILD: FANNY AGAZZI