En text som absolut inte handlar om Corona.

Jag vet att jag som huvudskribent under den vetenskapliga kategorin på Magasinet Nisch förväntas ta upp vissa rådande ämnen. Men jag vägrar, jag bara vägrar skriva om Corona. Som tidigare apokalypsfantast så kan jag ju säga att Corona, covid-19, bara har gjort mig besviken.

Drömmen var att ha på sig en beige sarong och skidglasögon. Att bli den nästa Mad Max, eller kanske Wall-E. En protagonist i en värld där man får samla på krims-krams och dricka sitt eget kiss. Som sagt, drömmen.

Jag trodde inte att apokalypsen skulle utspelas i ett samhälle där det fortfarande var tabu att inte använda toapapper. Apokalypsen skulle vara en tid för att kasta deodoranten, fläta sitt otvättade hår, och gå ut och döda ett vildsvin till middag. Det visade sig också att byteshandel inte alls är lika populärt som jag hade förutsett. Häromdagen vägrade min granne rakt ut ge mig mat i utbyte mot att jag skulle erbjuda dem en femtedel av mitt byte när jakt blev den nya city-gross.

Allt är inte bara Coronas fel. Jag har väl inte heller varit något föredöme som ”prepper”. Jag skäms för att säga att när jag öppnade mitt överlevnadskit förra veckan så var det mesta – som till exempel Bullens Varm Korv – utgånget. Mycket av mitt lager har inte uppdaterats sedan jag var 16 nämligen. Andra saker i mitt överlevnadskit, som min fickkniv och min kofot, har jag inte ens fått användning för. Istället för att knäcka zombieskallar har kofoten den senaste veckan fått agera otroligt smärtsamt skohorn. Det är ju ovärdigt. Del ett av min apokalypsplan var egentligen att hitta en jakthandel och/eller polisstation för att uppdatera min vapenarsenal. Men icke. Regelverket är fortfarande detsamma, om inte MER restriktivt. Nu sitter jag socialt distanserad på golvet i lägenheten med en hög stenhårda Jenka-tuggummin i knät.  

 

Min värdelösa förmåga att förutspå framtidens apokalyps syns väl i detta inlägg från min zombieblogg, som jag hade när blogg fortfarande var coolt (men tyvärr när zombies ännu inte var coolt). 

Ännu en dålig spaning från mitt förflutna! Det har i och med corona-viruset blivit tydligt att de som hanterar denna krisen bäst inte är de som kan springa snabbast och längst. Nej, det är just de som trivs bra med att sitta hemma i öppen skjorta, röka, och ta det lite lugnt som är kungar i denna nya samhällsordning. Vi andra som är vana vid att vara ute och springa, öva på att använda armborst och hugga ved för att överleva natten, klättrar istället på väggarna. Vid ett tillfälle funderade jag på att ta mig ut i skogen ändå, låtsas som att det behövs, men blev så totalt shamead av diverse internet-personligheter att jag inte vågat gå utanför dörren sedan dess.

Och det var väl egentligen den katastrofen jag minst förutsåg – användandet av sociala medier. Ingen zombiefilm har förberett mig för den otroliga påfrestning det är att behöva uppleva allt det gnäll och uppläxande om vad som händer i världen på grund av folks utökade tid på internet. Skulle det verkligen skada någon om vi i alla fall under några veckor stängde av all el i världen? Jag tror snarare det skulle rädda liv. Ser jag en enda artikel till om Corona, som inte handlar om att de drabbade börjat tugga fradga och nafsa, så blir jag bananas. Hoppas ni slipper detta olidliga tjat om covid-19, så ses vi ute på prärien när skiten blir seriös!

 

Av: Lisa Dahlin

Följ på insta: @lisadahlin

Källor: Hannalicious och andra välinformerade individer, min zombieblogg


Publicerat

i

av

Etiketter:

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *