ETT HUMORISTISKT MAGASIN PÅ INTERNET.
EN SLAGS SAJT.

Kultur och Nöje

  • ✴︎

    ✴︎

    Different directions?

    Det är tio år sen One Direction bildades. Clara reder ut hur troligt det är att de någonsin återförenas.

    Torsdagen den 23e juli firade One Direction att det var tio år sen de bildades. Om du inte själv är en Directioner har det kanske gått dig förbi, men om du undrar varför din flickvän har varit lite extra blödig de senaste dagarna är det alltså därför. 

    2010 ställde fem, för varandra okända, pojkar mellan 16 och 19 år upp i den brittiska upplagan av tv-programmet X Factor. När de alla åkte ut samtidigt kom domaren Simon Cowell på den briljanta idén att låta dem fortsätta tävla, som en grupp. Det visade sig vara genialt, det är inte känt exakt hur mycket pengar Cowell har tjänat på bandet sedan dess, men jag gissar att det rör sig om ungefär

    Bandet “tog en paus” 2016 och precis som par som “tar en paus” för att den ena ska åka till Australien ett år och den andra ska börja plugga till civilingenjör i Lund så kändes inte risken att de någonsin skulle återförenas överhängande. Men när fyra av fem bandmedlemmar delade bilder för att fira tioårsjubileumet tändes hoppet. Kanske är inte en återförening omöjlig. En dag kanske vi återigen får stå i en arena och se fem pojkar tillsammans sjunga rader som 

    “I want you to hit the pedal, heavy metal. Show me you care.”

    Frågan är, hur gärna vill bandet själva bli ett band igen? Det är det jag ska gå igenom, bandmedlem för bandmedlem. 

    Zayn Malik 
    Zayn är tekniskt sett inte längre med i One Direction, han lämnade redan 2015 och har sedan dess berättat att han inte var vän med någon i bandet och att han hela tiden tyckt att musiken de gjorde var skit. Jag antar att han inte gillade att “hit the pedal, heavy metal”. Zayn var redan från början den ofrivillige artisten. Hans mamma tvingade honom att söka till X Factor. Jag önskar att sakerna min mamma tvingade mig att göra resulterade i samma framgång, men tyvärr blir man inte rik och världskänd av att “sätta på ugnen på 200 grader”.
    Star quality: 8/10
    Talang: 10/10

    Harry Styles
    Vill ni se en rockstjärna, se på Harry Styles! Han har allt man ska ha: whiskeyhes röst, androgyn klädstil och knullrufsigt hår. Ingen kan “hit the pedal, heavy metal” som han. Han var redan från början flickfavoriten och har de senaste tio åren förstört fler hjärtan än mättade fetter och solkat ner fler trosor än inkontinens. Han behöver absolut inte One Direction längre, men han verkar ha haft kul så länge det varade, så vem vet? 
    Star quality: 10/10
    Talang: 8/10

    Liam Payne
    Liam Payne är ansiktet utåt för lagom. Inte för snygg, inte för rolig, inte för begåvad och definitivt inte för spännande. Han har berättat mycket om hur dåligt han mådde under sin tid i bandet och att han efteråt varit tvungen att gå i terapi. Att gå i terapi är det absolut mest lagoma sättet att må dåligt, inte ens i sina mörkaste stunder kan han göra något mer utsvävande än att gå och prata med någon. Om Liam hade fått bestämma hade lyricsen varit “I want you to gently press the pedal, medium weight metal”. Hur mycket han vill återförenas? Lite lagom mycket.
    Star quality: 5/10
    Talang: 5/10

    Niall Horan
    Niall Horan stod för mångfalden i bandet. Han ser inte ut som de andra och han pratar inte som de andra. Han är nämligen irländare. Man får såklart vara irländsk, men bara för att man är irländsk behöver man inte envisas med att skriva låtar inspirerade av den urusla musikgenren irländsk folkmusik. Jag tror att Niall är sugen på en återförening, men det ryktas tyvärr att hans krav för att ställa upp är att texten ändras till “I want you to hit the pedal, HEAVY RIVERDANCE”.
    Star quality: 6/10
    Talang: 4/10

    Louis Tomlinson
    Louis Tomlinson älskade att vara med i One Direction. Det är lite oklart varför eftersom han aldrig fick sjunga. Louis verkar smärtsamt medveten om att han inte kommer slå stort som soloartist och han är helt öppen med att han vill bli ett band igen. Sena nätter sitter han ensam i köket och sjunger tyst för sig själv “I want you to hit the green button when I call. Plz answer harri”.
    Star quality: 3/10
    Talang: 2/10

    Så ligger alltså läget. Nedan ser ni en exakt graf över hur mycket de tidigare medlemmarna i One Direction vill återförenas. Skalan sträcker sig från “Bara om mamma tvingar mig” till “Jag har använt upp all min brandbredd till att hulkandes kolla igenom alla gamla musikvideos”. 

    Men allt det här är såklart irrelevant, till syvende och sist är det enda avgörande vad Simon Cowell vill. One Direction kommer alltså återförenas när han inser att det skulle sitta gott med 

    Text: Clara Kristiansen
    Bild: En av One Directions pressbilder, let’s hope att de inte stämmer mig

    Stötta Nisch på Patreon här!

  • ✴︎

    ✴︎

    Längtar du verkligen efter familjen?

    Längtar du efter att umgås med familjen? Här är fem anledningar till varför det kan vara jättejobbigt.

    Efter nästan tre månaders Coronapandemi och social distansering har många av oss inte träffat våra nära och kära på lika lång tid. Med oss menas företrädelsevis vi som bor på annan ort än de där vuxna som brukar skriva under den streckade linjen markerad ”målmans underskrift” på papper som klassföreståndare delar ut.

     För övrigt: Minns jag fel eller var dessa dokument påfallande ofta en försäkran om att hushållet förstått att det var friluftsdag? Varför var det tvunget att vara juridiskt bindande? Var det för att klassföreståndaren skulle ha något att vifta med framför näsan på en elev utan oömma kläder som påstår att hen inte ”visste att vi skulle till Bokskogen idag”? 

     Hursomhelst: Det har gått mer tid än vanligt sedan vi umgicks med våra familjer och det har fått många av oss att längta efter att göra det mer än vanligt.  Allt enligt den gamla principen ”man vill ha det man inte har”. Coronapandemin gör alltså bilden av våra nära och kära överdrivet positiv.

    Så innan reserestriktionerna lättas bör vi passa på att balansera våra förväntningar. Låt mig därför ta mig friheten att påminna om att familjmedlemmar kan vara jättejobbiga. Kom ihåg att:

    1. De har sällan samma politiska åsikt som du 

    Anledningen till att du röstar på ett parti är sannolikt för att dina föräldrar röstar på motsatsen. Elva av tio familjemiddagar är bara att bli smärtsamt medveten att det är mitt enda argument för min övertygelse. 

    2.  De måste ofta veta ”om du ska äta idag”

    Jag vet ärligt talat inte vad som är mest skrämmande: Att frågan kommer från någon som varit ytterst ansvarig för mina grundläggande behov i 18 år eller att mitt svar på frågan ofta är ”jag vet inte”.

     3. De svarar ärligt på frågan “hur är läget”

    Ont i knän, för mycket på jobbet och “det är inte klokt att man kan få för sig att demonstrera i under corona”. Jämför med att umgås med jämnåriga som ”mår toppen”, “borde plugga hehe” och hävdar att black lives matter (förutom de i riskgruppen då). 

     4. De går upp jättetidigt på morgonen och gör grejer

    Ibland undrar jag om min pappa går upp innan han går och lägger sig. Det är det enda sättet jag får ihop det kronologiskt. Det skiljer ungefär en arbetsdag mellan mitt och min pappas uppvaknande. Inte bara i tid utan även i faktiskt arbete. Vi pratar alltså om en lördag. När jag säger godmorgon – med munnen full av yoghurt som stått framme i åtta timmar – så har han varit på tippen, apoteket, systemet, gått en långpromenad, oljat in en altan och däremellan köpt jord. Jag vet inte hur det går till. Jag föreställer mig att pappa vaknar med en impuls att beta av alla verb i Svenska Akademiens Ordlista utom ”att somna om”.

     5. De ber en rotera lök

    Pappa, då 62, bad mig en gång, då 30, att rotera en halv rödlök 90 grader för det är tydligen så han “brukar göra när han hackar”.  Fan vad jag längtar efter karln. 

    Text: Ludde Samuelsson

    Följ på Instagram/Twitter: @luddesamuelsson

    Stötta Nisch på Patreon!

  • ✴︎

    ✴︎

    Vem är du i Svenska Akademien?

    Clara har gjort ett personlighetstest. Som ett horoskop, fast 100% vetenskapligt!

    Kristina Lugn har gått bort. Det var sorgligt, mest för att det generellt sett är sorgligt när folk dör. Lugn var mest känd för sina dikter och att hon aldrig någonsin testat att dra en borste genom håret. Bakom sig lämnar hon en tom stol i Svenska Akademien. Nu tänker du såklart att det är en stol du bra gärna skulle vilja sitta på. Och det kanske du kommer få, men först måste du göra ett test för att ta reda på vem du är i Svenska Akademien.

    Men innan vi kastar oss in i det här testet behöver jag ventilera en sak. När jag inför denna artikel gjorde research snubblade jag över Svenska Akademiens verksamhetsberättelse för 2019. Den är illustrerad med bilder på akademiledamöter, nobelpristagare och Christina Rosengren, som är en frekvent besökare av Nobelbiblioteket. Vem hon är vet jag inte, men jag vet att hon brinner för god service och böcker på danska. Hon har dessutom lånat 270 böcker, vilket är fler böcker än jag någonsin sett. 270 böcker

    Det var inte det vi skulle prata om. Christina Rosengren är för länge sedan glömd när jag slår upp sidan 53 och möts av en bild från ett extra festligt sammanträde. Bilden föreställer det snacks som serverats.

    Geléhallon.

    GELÉHALLON!!!!!!!!! För det första är det inte ens gott, det smakar som att tugga på ett limstift. För det andra är det ett BARNGODIS. De människor som är ansiktet utåt för litteratur och lärande, de människor som säger sig leva efter devisen ”snille och smak” sitter alltså och mölar i sig barngodis. Det enda acceptabla snasket för en akademiledamot torde vara rökta mandlar eller på sin höjd en Mozartkula. Geléhallon är inte värdigt digniteter, det är inte värdigt någon över åtta års ålder. Varför har inte Carl XVI Gustaf sagt upp hela Svenska Akademien?  Är det här Matilda Gustavssons nästa bokprojekt? 

    Nåväl. Vidare till testet. 

    Hur skulle dina bekanta beskriva dig?

    A) Som en galen tant
    B) ”Det är hon som är gift med han den där va?”
    C) Som en i mängden
    D) Som ett litet äckel

    Vad gör du för att ha roligt?
    A) Sitter på Gyldene freden och skrålar
    B) Hälsar på min man i fängelset
    C) Jag har inte roligt
    D) Jag trycker i mig godis som den vedervärdiga lilla gris jag är

    Hur skulle du beskriva din stil?
    A) Vild och bångstyrig
    B) Återhållsam och stram
    C) Jag ser väl ut som folk gör mest
    D) Jag är motbjudande

    Vad unnar du dig?
    A) Cigaretter
    B) Att vända bort blicken
    C) Jag tycker att det kan vara trevligt med sockerkaka någon gång ibland
    D) Vad unnar jag mig INTE? Jag bara sitter och tjoffar i mig gotte och får inte nog

    Flest A: Du är Kristina Lugn 
    Som ett litet sagoväsen skrider du fram, med slitet hår och en cigg i handen. Du är rolig, skarp och relaterbar. Synd att du är död.

    Flest B: Du är Katarina Frostenson
    Vissa ser dig som en sval isdrottning, vissa ser dig som en medbrottsling. Jag säger inte att du är ond, men jag gissar att du har en vit katt och en snurrfåtölj. 

    Flest C: Du är någon av de fjorton gubbarna med grått hår och glasögon
    Jag vet inte om du är Anders Olsson, Bo Ralph eller Jesper Svenbro. Ingen vet vem du är och visste de skulle de ändå inte vara intresserade. 

    Flest D: Du är avskummet som köpte in geléhallon till en av akademiens sammankomster
    Jag hatar dig. Ful är du säkert också.

     

    Text: Clara Kristiansen

  • ✴︎

    ✴︎

    Tio titlar i tablån vi gått miste om

    Varför har vi slutat översätta titlar på filmer och serier till svenska? Ludde presenterar en lista med översättningar vi gått miste om.

    Rakt på sak: Varför har vi slutat översätta titlar på film och serier till svenska? Jag saknar tiden då kravet för att hamna i en svensk tevetablå var något högre än att det producerats i USA ett år tidigare.

    Jag ska som sagt inte bli långrandig, ta till stora ord och slå på stora demonstrationstågstrumman, men bara för att sätta ord på vad många med mig insett: Genom att sluta översätta film- och serietitlar har det socialdemokratiska folkhemmets sista utpost fallit. Numera står det svenska proletariatet helt försvarslöst mot storkapitalet, Disney-direktörer och Donald Trump.

    Låt mig därför ta med er tillbaka till tiden då titlar var begripliga och fyndiga. När ”Curb Your Enthusiasm” hette ”Simma lugnt, Larry”, Ace Ventura var ”Den galopperande detektiven” och Cameron ”The Sweetest Thing” Diaz var ”Snygg, Sexig och Singel”. Med det sistnämnda alltså även varudeklarerande.

     När vi väl översätter idag så gör vi det inte med samma skärpa och glimt i ögat som förr. Visst, ”Tassarna bort från katterna” är väl ett sätt att översätta Netflix-titeln ”Don’t Fuck With Cats” men jag tror vi alla hade föredragit “Knulla inte med katter”.

     Jag har därför tagit mig friheten att gå igenom några filmer och serier jag sett den senaste tiden och översatt dem som på den gamla goda tiden. Här är tio titlar vi gått miste om i tablån:

    Avengers: Endgame – Järngänget: Gasen i botten, Tony!

    Tiger King – En värsting till djurskötare

    Joker – Vite Petter

    I, Tonya – Aj, Tonya

    Gossip Girl – Sladdertackorna

    Big Mouth – Stortrut eller Det är inte barnporr om det är tecknat

    Suits – Kostymdrama i flera delar

    Paradise Hotel – Snygg, Sexig och Skåning

    Family Guy – En päronformad farsa

    Mad Men – Dråpligt, Mr. Draper

    Text: Ludde Samuelsson
    Följ på Instagram: @luddesamuelsson

    Stötta Nisch på Patreon

  • ✴︎

    ✴︎

    Stockholmsföraktet är grundat i fakta

    Skåningen och göteborgsbon Ludde bemöter irrationellt gnäll.

    Föraktet mot stockholmare verkar vara det enda som sprider sig fortare än Coronaviruset. Senaste tidens tidningsrubriker vittnar om sommarstugägande stockholmare som “känner sig ovälkomna i Skåne” och på sociala medier är Jonatan Unge den med en nyanserad och sanningsenlig bild av verkligheten. 

    Precis som Coronaviruset har föraktet mot stockholmare fått stockholmarna är att dra absurda slutsatser. Den senaste att resten av Sveriges befolkning föraktar stockholmare för att de är stockholmare. Den slutledningsförmågan påminner om den när regeringen deklarerade att “påsken är inställd” varpå en ansenlig mängd stockholmare satte sig i sina bilar och och åkte ut på landet.

    Det skulle möjligen inte kunna vara det beteendet som sticker lite i ögonen på oss andra? Att under pågående nationell insats mot smittspridning, som folkbokförd i virusets epicentrum, välja att fördela er över nationens yta? Eller med andra ord: Att bete sig som en jävla stockholmare. 

    Det här är fakta. Enligt SVT har Stockholmsområdet med råge flest Coronafall per invånare. I Stockholmsområdet räknar jag även in Upplands och Sörmlands län då genomsnittlig icke-stockholmare troligen skulle definiera dessa dialekter som “stockholmska”. Medan vi väntar på att Fredrik Lindström gräver en grav att vända sig i kan vi konstatera att “stockholmare” är den statistiskt bästa benämningen på en person som sannolikt bär på smittan. Det har ingenting att göra med att ni säger “tja” eller “Zlaaaatan”. Det är bara så vi känner igen er så vi vet när vi ska dra öronen åt oss. Är det verkligen helt förkastligt att försöka undvika getingar genom att vara extra försiktig med personer i gulrandig tröja?

    Så nej, inte alla stockholmare, men sannolikt alltid en stockholmare. Och är du en av många friska stockholmare, bosatt innanför eller utanför tullarna, som tagit illa vid dig senaste tiden – då är du också en jävla stockholmare.

    För är det inte just typiskt stockholmare att exploatera varenda möjlighet som dyker upp för tycka synd om sig själva? Oavsett om den möjligheten har formen av en tokig östermalmsmormor som måste åka till Österlen för “annars blir det ingen riktig påsk” eller en krönika signerad Jonatan Unge – allas vår go to guy när vi behöver en objektiv och icke känslostyrd skildring av verkligheten. Jonatan ska enligt utsago hostat i en kö och känt sig föraktad som stockholmare. Hur gick det till? Hostade han på stockholmska?

    Vi skåningar, göteborgare och andra icke-stockholmare utövar statistiskt faktagrundat förakt – vi föredrar termen “ta ansvar” – och ni kontrar med anekdotisk bevisföring genom en komiker – alltså en som har jobb att hitta på – bara för att han hävdar att han är stockholmare. Att följa Jonatan Unge i strid är lika meningsfullt som att följa efter en sån där leksak som kan gå nedför en trappa, nedför en trappa. Det är roligt så länge det varar och varar så länge det är roligt. För om ni låter Jonatan Unge leda korståget kommer ni komma fram till Jerusalem och undra: “Är det någon som har sett Jonatan?”

    OBS! Ni ska inte följa någon någonstans. Ni ska stanna hemma.

    Text: Ludde Samuelsson
    Bild: Aftonbladet
    Instagram och Twitter: @luddesamuelsson