ETT HUMORISTISKT MAGASIN PÅ INTERNET.
EN SLAGS SAJT.

Ludde Samuelsson

  • ”Jag har aldrig någonsin blivit torr under en blåstork”

    Ludde Samuelsson for till Strömstad och tvättade händerna. Nu måste samtliga blåstorkar bort.

    Gör dig själv en tjänst och åk till Strömstad. Du kommer inte bara att upptäcka och imponeras av Kosterhavet, Sveriges enda marina nationalpark, utan även en mytisk skogstrakt vars dalgångar en gång beboddes av ett gäng vinnarskallar med yrkestiteln stenhuggare. 

    Stenhuggare blev alla (män) som vägrade låta sig hindras av den, vågar jag påstå, allmänmänskliga instinkten att det ”inte går” att hugga i sten. I alla fall inte när det gällde att ställa mat på bordet år 1872.

     – Kan man hugga ved kan man väl hugga sten? tänkte stenhuggarna på samma dialekt som mackföreståndarna Roy och Roger i motvind, och satte igång att, värt att upprepas, hugga i sten. Vi pratar alltså att ha som levebröd att separera granit från norra Bohuslän. 

    Men vad du framförallt inte får missa när du åker till Strömstad: Att tvätta händerna. På ett hundra procent av de offentliga toaletterna jag besökte (två restauranger och Bohusläns första folkets hus) fick jag nämligen torka mig med pappershanddukar. Vilket, statistiskt sett, betyder att det inte finns några elektriska blåstorkar med varmluft i Strömstad.

    Skäl att vara kritisk till blåstorkar eller handtorkar (okärt barn har bara två namn) har mänskligheten haft instinktivt sedan de uppfanns men även vetenskapligt sedan 2016 när SVT rapporterade att moderna handtorkar blåser upp virus från händerna i ”styrkor på upp till 690 kilometer i timmen”. 

    Ja! Du läste rätt! Virus i 690 kilometer i timmen? Föreställ dig virus med en hastighet på 100 kilometer i timmen. Det här går alltså 6,9 gånger fortare! 

    690 kilometer i timmen är fortare än kinesiska tågprototyper, och de ser ut såhär:

     Men, förutom att blåstorkar är ohygieniska är de framförallt helt värdelösa för sitt ändamål. Såvida inte den tänkta effekten är att sprida ut vattnet över huden. Att bara fördela vätan över en större yta hand. Jag har helt enkelt aldrig någonsin blivit torr under en blåstork. Jämfört med att jag alltid blivit blöt av en vattenkran.

    Dessutom är de dyra. En Dyson Airblade kostar till exempel 16 995 kronor – exklusive moms. De pengarna kan du spara till 30 minuter standup med mig på din julfest.

    Det råder bevisligen inga tvivel om att landets samtliga blåstorkar här och nu måste monteras ned och ersättas med pappershanddukar. 

    Men papper växer ju som bekant på träd. Och om inte träden ska ta slut måste vi skära ner på annan träd- och pappersförbrukning. Ska vi ge, måste vi ta. Men som tur är finns det redan en uppsjö av helt onödiga användningsområden för papper att ta av. Här är ett urval av åtgärder för att balansera saldot på papperskontot:

    Sluta fråga efter kvitton. Det är för många bakom en kassa som frågar efter kvitton i relation till hur många kunder som vill ha det – min gissning är att det rör sig om lika många som tackar ja till en blåstork när de blir erbjuden en. Pressbyrån och dylikas personal måste sluta fråga om deras kunder vill ha kvitton. Det vill vi inte. Och det handlar inte om att vi vill ha digitala kvitton, vi vill inte ha några kvitton överhuvudtaget. Vad ska vi med det till? Hur ska vi kunna reklamera en kanelbulle? 

    Sluta skicka myndighetspost med brev. Gör det, som i Danmark, olagligt att inte ha en mejladress. Det enda som kommer att bli annorlunda är att Lyxfällan inte kommer att kunna ha en klippbild där deltagaren visar upp en meterhög stapel med oöppnade brev från Kronofogden. 

    Sluta skriva ut tågbiljetter. Det finns människor som envisas med att skriva ut och förvara färdbevis i en plastficka. Tvångsomhänderta dessa och indoktrinera dem att aldrig göra så igen.

    Sluta skicka brev med programledaren för Postkodlotteriet på. Jag behöver varken bli påmind om att jag har en postkod eller hur Rickard Sjöberg ser ut.

    Sluta skicka brev med uppmaningen ”spara detta brev”. Ett sådant brev har jag aldrig sparat.

    Det enda som bör finnas på papper i det här landet är garantin för alla medborgare att bli torra om händerna utan att riskera att få virus i ansiktet i 690 kilometer i timmen. 

    För jag tänker ju inte flytta till Strömstad.

    Av: Ludde Samuelsson
    Följ på Instagram och Twitter: @luddesamuelsson

  • ”Polisen begär åtkomst till mikrofonen. Tillåt?”

    Regeringen presenterar polisens nya supervapen mot de kriminella gängen: Hemlig dataavläsning. Ludde har listat ut vad inrikesminister Mikael Damberg egentligen menar.

    Regeringen presenterar polisens nya supervapen mot de kriminella gängen: Hemlig dataavläsning. Ludde har listat ut vad inrikesminister Mikael Damberg egentligen menar med det.

    Igår var det äntligen dags för regeringen att presentera lagförslaget för att ”komma åt de kriminella gängen” som ansvarig minister kom att uttrycka det.

    SVT sände direkt med ett nyhetsankare, en bisittare och en reporter inför troligen lika många tittare när inrikesminister Mikael Damberg tog ett stadigt grepp om talarstolen i Rosenbads pressrum och utropade gårdagen som ”dagen för hemlig dataavläsning”.

    Alltjämt ackompanjerad av en PowerPoint-presentation med samma slagfärdiga term skrivet i typsnittet Arial på en projektorduk bakom honom: ”Hemlig dataavläsning.” 

    Två ord som skulle få varenda gangster från Rosengård i Malmö till motsvarande område i Haparanda att skaka av skräck. Nu är sista skottet avlossat och sista granaten kastad för nu ska polisen få läsa av data… i hemlighet!

    Hemlig dataavläsning blev snarare två ord som med poetisk precision illustrerar svensk stat och myndighets oefterhärmliga förmåga att få vad som helst att låta daterat, harmlöst och helt obegripligt.

    Hemlig dataavläsning låter som ett utmärkt sätt att förhindra brott som planeras av kriminella som i huvudsak kommunicerar via blanketter som avläses maskinellt (naturligtvis under förutsättning att de textar tydligt).

    Och framförallt: Har inte det varit tillåtet för polisen tidigare? Är det år 2019 som regeringen lägger lagförslaget som ska ge polisen befogenhet att dechiffrera rövarspråket?

    Nej faktiskt inte. Efter en del dekryptering och dataavläsning av inrikesministerns anförande framgår det att han nu, blott femton år efter att Facebook lanserades, kommit fram till att uppgörelser i den undre världen främst inte planeras med Postnord.

    Därför ska polisen nu tillåtas avlyssna brottsmisstänktas sociala medier, i vissa fall genom att använda mobiltelefoners mikrofoner och kameror. 

    Alltså det där djupt och gravt integritetskränkande som Facebook och Instagram med största sannolikhet ägnar sig åt bara för att göra ens umgängeskrets helt omöjlig att tycka om:

     ”Igår pratade jag och min kille om yoghurt hela dagen och nu är mitt flöde bara Arla??”

    “Förra helgen var jag kattvakt och senaste veckan har jag bara fått reklam för kattmat?”

    ”Jag glömde köpa olivolja igår och nu får jag bara reseannonser för Toscana? Hur sjukt?!”

    Parentes: Jag menar inte att raljera över dig som är rädd för att bli avlyssnad. Jag är bara avundsjuk för att mitt privatliv, till skillnad från ditt, inte är av samma intresse för den där bunkern som självfallet existerar där Mark Zuckerberg, Donald Trump, Kim Jong Un och Vladimir Putin sitter med hörlurar och registrerar dina många långa samtal om yoghurt.

    Men! Med hemlig dataavläsning behöver åtminstone inte den brottsmisstänkta delen av befolkningen undra huruvida de är avlyssnade eller inte. Utöver riktad reklam för handgranater och huvtröjor får de vara beredda på mer frihetsberövande konsekvenser framöver.

    Polisens nya befogenheter kommer i alla fall vara ett direkt hot mot de kriminella som inte är försiktiga med vilka appar de ger åtkomst till mikrofonen eller kameran.

    ”Igår pratade vi om att knäppa en golare i Biskopsgården och sen när vi kommer dit är polisen där och griper oss. HUR SJUKT??”

    Av: Ludde Samuelsson

    Följ på Instagram och Twitter: @luddesamuelsson

  • Lista: Folkets nobelpris

    I veckan utses Nobelprisen traditionellt av Sveriges vetenskapliga elit. Ludde presenterar folkets val av pristagare.

    I veckan utses Nobelprisen av Sveriges vetenskapliga elit men är det värdigt en modern demokrati? Nej, tycker Ludde Samuelsson och presenterar folkets val av pristagare.

    Nobelveckan är här och vi vet vad det betyder. Kungliga akademier och kommiteér av förståsigpåare berättar vilka som är bäst i bland annat fysik och kemi och folket vet varken vilka de är eller vad de åstadkommit – förslagsvis eftersom folket skolkade från just de lektionerna på högstadiet.

    Men! Låter inte det här onödigt elitistiskt och förlegat? Tillkalla experter för att bedöma expertområden visst, men är det verkligen värdigt en modern demokrati? Varför lämnar vi inte de här besluten åt folket? Vi har ju makten över andra expertområden. Folket avgör ju redan vem som är bäst i exempelvis musik, redskapsgymnastik och samhällskunskap i form av Melodifestivalen, Expedition Robinson och Val till Sveriges Riksdag. 

    Dessutom är det ju folket som den verkliga erfarenheten av medicin, fysik och ekonomi. Det är vi som är sjuka, går på gym och hamnar hos kronofogden.

    Det enda folkliga med årets nobelpris är att ett av medicinpristagarna namn är Ratcliffe. Alltså nästan som han som spelade Harry Potter. I övrigt heter han Sir Peter.

    Nej, låt folket avgöra! Vi är åtminstone minst lika kvalificerade som Svenska Akademien. Statistiskt sett har vi läskunnigheten och kvinnosynen. 

    Här är årets nobelpristagare om folket får välja:

    Medicin eller fysiologi
    Suzanne Axell. Om någon kan medicin är det kvinnan som programlett Fråga doktorn sedan 1955. Själva teven uppfanns 1956. Faktum är att SVT-huset på Gärdet i Stockholm byggdes RUNT Suzanne Axell.
    – Titta där står någon och frågar en doktor!, vrålade Tage Erlander och började blanda betong intensivt.

    Fysik
    Nils Holmqvist. Väder-Nils har allt vi önskar oss. Leendet, kroppen och goda kunskaper i meteorologi. Ingen kan redogöra för högtryck, luftfuktighet och varmfronter med fler erotiska undertoner än det hetaste som skådats i Trelleborgs kommun sedan solen tittade fram under fruntimmersveckan -97. Väder-Nils är även känd för SVT:s hittills sexigaste sätt att öppna en väderprognos:  “Här står jag med en radarsekvens.”

    Kemi
    Systembolaget. Ingen annan aktör lyckas fånga svenskens intresse för kolväten som bolaget. Dessutom: Trevlig och kunnig personal!!

    Ekonomipriset
    Programledarna i Lyxfällan såklart. Patrik, Magnus, Mattias, Martin, Morgan, Morgon och Frida Boisen! Du vet vilka jag menar. De har ju rätt varje gång! Har aldrig sett dem göra en budget som inte går ihop. Och går det inte ihop är det deltagarnas fel. Man kanske inte ska skaffa lika många barn som piercingar? 

    Litteratur
    ASTRID LINDGREEEEEEEEEEN!!! Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump! Hitta någon som är mer värd ett pris än hela Sveriges sagogumma som hittade på sjörövardottern som letade saker, åt spagetti med sax samt lyfte hästar och poliser. Läste att Sydsvenskans kulturchef Ida Ölmedal skrev att “bra författare hamnar i fängelse”. De enda som skakar galler när folket får bestämma är Dunderkarlsson och Blom, om det passar kulturredaktör Ölmedal.

    Fredspriset
    Sverige. För att vi inte var med i andra världskriget. Det var alla andra.

    Text: Ludde Samuelsson
    Bild: Matilda Sandberg (SVT)

    Följ på Instagram och Twitter: @luddesamuelsson

     

  • Ett ganska svagt case

    Ludde Samuelsson har sett Greta Thunbergs anförande på FN:s klimattoppmöte.

    Ludde har sett Greta Thunbergs anförande på FN:s klimattoppmöte.

    I måndags höll klimataktivisten Greta Thunberg ett uppmärksammat tal på uppmärksammad engelska med uppmärksammad inlevelse.

    Inför, ska vi säga relativt förenta nationer, frigjorde Greta en frustration som bara kan komma från en 16-åring som tillbringat två veckor på en segelbåt tillsammans med sin pappa.

    Thunbergs anförande var – förutom en roast av hur trovärdigt svenska skådespelare gestaltar känslor på film – en mycket mycket uppfriskande upplevelse.

    Äntligen fick världen se någon vara både arg OCH ha vetenskapliga belägg. Äntligen fick mänskligheten skåda en ursinnig självutnämnd sanningssägare som faktiskt talade sanning. Något vi historiskt sett inte varit bortskämda med.

    Adolf Hitler var rasande nästan jämt. Han ägnade dagarna åt att gorma på diverse idrottsarenor helt utan vetenskapliga belägg för att Tyskland skulle vara paradiset på jorden. Han drev vad eftervärlden skulle bedöma som ett “ganska svagt case” – eftersom eftervärlden troligen hade varit i Italien. (Om du inte håller med mig här rekommenderar jag Nischs inceltest (jag gissar på att du får flest E).)

    Göran Lambertz, tidigare justitiekansler tillika rättsväsendets motsvarighet till en inofficiell guide vid Ale Stenar, har varit arg sedan 2006. Göran är arg för att den stora massan – den inkluderar i det fallet Leif GW Persson – inte tror på hans version av rättsskandalen kring Thomas Quick. Det vill säga den versionen som inte är en skandal och inte heller rätt.

    Jag kan såklart inte uttala mig om huruvida Göran Lambertz är arg eller inte, bara konstatera att hans bok Quickologi var enligt egen utsago “nödvändig att skriva”. Och vad det gäller Görans case får jag väl erkänna att jag är något färgad av att det saknas teknisk bevisning i fallet samt att min webbläsare bedömer hemsidan www.goranlambertz.se som “inte säker”.

    Jag är inte bättre själv. När jag själv är arg har jag ofta ett svagt case. Häromkvällen tappade jag en kastrull i golvet varpå jag ilsket väste: “TYST!” Samtidigt som jag var rasande var jag alltså av uppfattningen att kokkärl lyder order. Det kan jag i alla fall bedöma som ett ganska svagt case.

    Men hur vet vi då att Greta inte bara är nästa ursinniga i raden efter Adolf, Göran och jag själv? Nu har vi kommit till det ställe i texten där jag blivit uppmanad av textens redaktör tillika Clara Kristiansen att lansera en “tramsig teori” om varför Greta har faktiskt har rätt. 

    “För annars är det så lätt att vi bara blir ännu ett gäng som tycker Greta har rätt.

    “och det är ju inte så spexigt”

    “Asså vi tycker ju såklart att hon har det.”

    “Men du fattar”

    Japp, Clara. Jag tror jag fattar. Det är inte så spexigt att karaktärsmörda sitt eget humoristiska magasin offentligt.

    Så here goes: Jag är antagligen lika lämpad att bedöma styrkan i Greta Thunbergs case som Donald Trump. Men till skillnad från honom såg jag Greta i FN-huset. Och det var mig en bekant syn.

    För vi töntar känner igen varandra. Jag såg någon i akut behov att berätta om sitt specialområde. Jag såg Kalle Lind efter att någon hade sagt: “Vem fan var den där Hasseåtage?” Jag såg någon fylld av den springande känslan av att jorden kommer att gå under för att mänskligheten inte bryr sig om det som just hen tycker är viktigast i hela världen.

    I Gretas fall handlar det om att dagens vuxna ignorerar klimatforskning. I mitt fall om att dagens ungdom inte kan räkna upp Hallands vattendrag eller skilja på Alvesta och Avesta.

    Varsågod, redaktörn. Ett ganska svagt case.

    Text: Ludde Samuelsson

    Följ på Instagram och Twitter: @luddesamuelsson

  • Slutgnällt

    SPOILERVARNING. Det finns inte en teveserie som slutar utan att tittarna blir besvikna på slutet. Men nu är det slutgnällt tycker Ludde Samuelsson.

    SPOILERVARNING. Det finns inte en teveserie som slutar utan att tittarna blir besvikna på slutet. Men nu är det slutgnällt tycker Ludde Samuelsson.

    Människan jag sa ja till inför präst, släkt och vänner i somras blev besviken. På slutet av säsong två av Netflix true crime-serie Mindhunter.

    För att inte säga för mycket om slutet i Mindhunter men samtidigt förklara för eventuella oinvigda: Mindhunter är som Morden i Midsomer fast tvärtom. Mindhunter är på riktigt, på amerikanska och polisen lyckas inte ta fast mördaren. Mordvapnet är heller inte eldpilbåge och mördaren är inte engagerad den lokala roddföreningen samt med “ta fast” menas i fallet Mindhunter “inte lyckas åtala på alla önskade åtalspunkter”. 

    Där satt vi hursomhelst i soffan och blev snuvade på en rafflande upplösning, vars rafflighet vi kunde förutspått eftersom Mindhunter baseras på verkliga händelser men ÄNDÅ! Det blev samma antiklimax som i våras när Jon Snow dödade Daenerys Targaryen i det sista avsnittet av Game of Thrones.

    – GoT-finalen var en bra besvikelse, vrålade Aftonbladets Markus Larsson då samtidigt som han famlade efter en penna. Någon timme senare utgjorde samma mening rubriken på hans krönika som pushades ut tillsammans med nyheten att en miljon fans krävde en ny säsong av manusförfattarna.

    Lite som att som att kräva SJ på ersättning för en försening i form av en resa med samma tåg.

    Magasinet Nischs egen Isak Wahlberg kallade sista säsongen av Game of Thrones för “en resa i ångest” och för beskriva sitt känslosvall efter seriens sista avsnitt var en självbiografisk krönika om hur han blev dumpad i högstadiet uppenbarligen det enda som stod i emotionell proportion till hur dåligt han mådde.

    Ska det behöva vara såhär? Vi sliter i tevesofforna år ut och år in och vad får vi för lön för mödan? Mindhunter lyckas inte hunta mindet, demokratin uppfinns i Westeros och det visar sig att alla bara var döda i Lost. Elleeer…?

    (Jag har själv inte sett Lost, bara uttolkat fritt ur tråden “Vi som hatade LOST-slutet” på Familjeliv.se.)

    Det verkar som om Netflix, HBO och dylika inte lyckats förära tevepubliken med en skälig upplösning de senaste tio åren.

    Men nu får det lov att vara slutgnällt. För det första är det åtminstone hög tid att ta bort blåslampan från dramaturgin. Slutet har nämligen sällan med handlingen att göra så mycket som det beror på att någon av nyckelpersonerna i produktionen har fått något annat att göra.

    Att Alexandra Rapaport blir påkörd i slutet av Gåsmamman har ingen större dramaturgisk betydelse mer än att man kan misstänka att Peter Magnusson ska spela in en ny juldagskomedi i Thailand.

    Att vi troligen aldrig får veta hur det går för familjen Hansson/Hansén i satsningen Insta Sitcom beror mer på att Johanna Nordström ska ut på standup-turné eller att Fanta kunde slänga upp en större hög pengar på bordet för hennes tid än Anitha Clemence.

    En serie pågår inte till slut, den pågår tills pengarna är slut.

    För det andra och framförallt: Vi blir egentligen inte besvikna på hur en serie slutar, vi blir besvikna på att en serie slutar. Tomma av den plötsliga insikten om att människoöden vi investerat hjärta och tid i bara var en bluff. På låtsas! Uppdiktat tills skådespelarkontraktet tog slut. Påhittat, lagom till jul.

    Våra känslostormar är inte ett uttryck för undermålig underhållning utan tvärtom ett bevis för högkvalitativ sådan. Så trollbindande att vi tittare helt glömde bort att allt bara var på låtsas. The Red Keep var bara ett luftslott för att Kit Harrington ska kunna att ställa mat på bordet. Jag förutsätter att den gode Kit har ett mycket långt matbord.

    Till jul kommer jag att våndas över Star Wars Episod IX: The Rise of Skywalker. Den sista delen i Skywalker-sagan tillika den viktigaste kulturyttringen i mitt liv. Jag kommer att må dåligt för att det är över, men det får vara över hur det vill. Jag räknar kallt med att galaxens öde på något jävla sätt kommer att hamna i händerna på Jar Jar Binks, men fram till dess tänker jag njuta.

    Av: Ludde Samuelsson

    Följ på Instagram och Twitter: @luddesamuelsson