Clara lär dig allt om hur du identifierar en riktig karlslok.
Hur vet man att någon är kvinnohatare? Att skilja agnarna från vetet är inte alltid helt lätt. Jag var själv tvungen att googla vad som är den bra delen, agnarna eller vetet. Det visade sig att jag inte var ensam om att ibland ha lite svårt att skilja mellan bra och dåligt, och rätt och fel.
”Att skilja agnarna från vetet”. Är det agn man ska vara? Eller vete? Jag kan nästan inget om jordbruk.
Vissa av er kanske tänker att svaret är enkelt: De är med i Nyhetsmorgon. Vilket är sant. Vare sig de har slagit sina flickvänner eller köpt sex är de varmt välkomna. Dessutom kan inte ens programledarna själva låta bli att kåta upp sig över lite jordgubbsätande.
Problemet är att Nyhetsmorgon trots allt bara sänder tjugosju timmar i veckan och manschauvinisterna är för många för att hinnas med. Så hur känner vi igen dem ute i samhället? Jo, vi studerar deras kläder.
Tyvärr går ju män sällan runt bärandes på fysiska röda flaggor. Om de inte är tjurfäktare, vilket givetvis är en röd flagg i sig. Men för ett tränat öga går det ändå att lätt att se ett samband mellan deras kostym och kvinnosyn, deras klädesdräkt och samtyckesrespekt, deras skrud och sannolikheten att de slagit… ja ni förstår. För att göra det hela begripligt, så att till och med tjejer kan förstå, har jag använt mig av grafer och diagram.
Även en trasig klocka går rätt två gånger om dagen. Och eftersom modet går i cykler kommer jag enligt egna beräkningar hinna vara trendig exakt två gånger under min ungdoms år. Senast var 2014. Trendig är kanske att ta i, jag var ful som stryk och hade exakt noll kläder som satt rätt på min tonårsskeva kropp. Men jag hade i alla fall någon som helst känsla för hur jag borde se ut. Min pinterest var fylld med bilder på Alexa Chung och jag hade fler mustasch-accessoarer än jag kan komma ihåg. Sen dess har jag tyvärr varit hopplöst efter och fruktansvärt obekväm. Länge har min innersta önskan varit att det ljuva modet från tidigt 10-tal ska komma åter. Och efter att vi uthärdat många långa år av 90-talsstil och några fruktansvärda år av 00-talsstil verkar det äntligen vara dags. Dags för ett mode som är komfortabelt, praktiskt och framför allt bedårande. Här är comebacksen jag sett mest fram emot.
Redigt tjock raklugg Göm undan locktången och volymmoussen, fram med plattång och hårolja. Som Danny i Grease fast du jobbar med tyngdlagen istället för mot den.
Platåklackar Tänk att det fanns en tid då det gjordes skor man faktiskt kunde gå i. Inga chunky sneakers som väger fem kilo per fot och inga fruktansvärda slingbacks som man TAPPAR NÄR MAN FÖRSÖKER GÅ. Nej, platåklackar är grejen, man blir femton centimeter högre och det utan att bryta ett enda ben.
Hatt Långt innan hatten blev ett klädesplagg för män som hatar kvinnor var det en grej för kvinnor som hatar att tvätta håret. Det vill säga jag.
Byxvägran Just nu pågår en debatt mellan millenials och Gen Z om det är skinny jeans eller baggy jeans som gäller. Svaret är givetvis: Ingenting av det! Snart äntrar vi återigen en era av byxlöshet. Kjol, klänningar, kanske ett par shorts, men benen ska vara fria.
Stickad klänning Oviljan att bära byxor visste inga gränser! Som en kofta fast den täcker även det heligaste. Genialt.
Strumpbyxor med mönster Så, du har inga byxor? Det låter som ett perfekt tillfälle att dekorera benen! Med mönstrade nylonstrumpbyxor kan de bli prickiga, randiga eller, för den riktigt fräcka, täckta av små hjärtan.
“Något som markerar midjan” Trenden som har fått kvinnor att under tio år stå i provrum, dra lite nervöst i midjan på en hippt oversize klänning och tyst mumla ”kanske med ett skärp?”. Med ett nätt litet skärp kan man bära allt från en t-shirt till ett dubbeltäcke och ändå lura folk att man har någon slags timglasform.
Enorm väska Kommer ni ihåg Jaquemus-väskan från 2019? Den minimala lilla saken som man knappt fick plats med ett tolvveckorsfoster i. Sånt trams höll man inte på med för tio år sen. Då hade man en väska som en vuxen människa kunde bo i. Och då menar jag inte bara att man fick plats med hela ditt bohag, inklusive ett stormkök, utan att man en regnig dag faktiskt kunde vända upp och ner på väskan och ha tak över huvudet.
Un t-shirt français Med starka citat som “J’adore Dior”, “Bonjour tristesse” eller “Oui, merci” är dessa tröjor en personlig favorit. Främst eftersom min franskakunskap sträcker sig precis så långt att jag kan översätta en två ord lång text på en T-shirt.
Framtiden är ljus, så leta upp era gamla Wayfarer-glajjor. Damma av era semitransparenta skjortor och minikjolar. Vi har väntat länge nog, vår tid är nu.
Clara drömmer sig tillbaka till en enklare tid då det enda onda i världen var ett gäng snygga tjejer med vingar.
Förra året släpptes nyheten att Victorias secret fashion show skulle läggas ner. Anledningarna var många, och trots att jag älskar glitter, raffiga underkläder och stora vingar lika mycket som gemene man kan jag konstatera att anledningarna också var rätt goda. Modeshowen som funnits i över tjugo år hade flera gånger anklagats för i princip för allt som slutar på -ism, -fobi och -hets. 2019 avslöjades dessutom att VDn, precis som alla andra mäktiga män i hela världen var bästa kompis med Jeffrey Epstein.
Ja, jag vet, det är inga chockerande nyheter. Inga hakor behöver plockas upp från golven, inga bleka societetsdamer behöver fångas mitt i en svimning och egentligen hade vi inte ens behövt slösa tidningspapper på avslöjanden som dessa.
Victorias secret grundades av en man som ville kunna shoppa sexiga underkläder till sin fru utan att känna sig som ett pervo som gillar att känna på tjejtrosor. Sen dess har butiken varit en fristad för äkta makar, älskare och pervon som gillar att känna på tjejtrosor. Männen hade vunnit kampen att få bete sig som snuskgubbar utan att bli stämplade som snuskgubbar. Om man fortfarande inte är övertygad om att märket skapats helt och hållet utifrån the male gaze är det bara att ta en titt på vad de faktiskt anser vara sexigt. Alla behåar ser ut att vara designade av en fjortonårig kille.
Och fashion showen var allt det där, upphöjt med tre. Svinsnygga och svinsmala modeller i smaklösa korsetter delar scen med manliga artister som knappt når dem till naveln men ändå åmar efter dem eller kvinnliga popstjärnor som dagen till ära fått lov att uppträda i topp och trosa och ändå desperat försöker få till en high-five som signalerar Female empowerment. Allting utstrålade fart, flärd och som en hel del sexism.
Så showen lades ner och så här ett år senare ser jag tillbaka och inser att jag saknar det. Inte bara för att jag uppskattar en bra paljettstring, utan även för att jag kan längta tillbaka till en enklare tid. En tid då vi visste vem fienden var. När vi fortfarande kunde tänka att om bara Harvey Weinstein hamnade i fängelse skulle allt bli bra sen. Back in the days trodde vi att det bara var män som exploaterade kvinnor.
Men tiden har gått, och blev det egentligen bättre eller blev det bara snäppet mer förvirrande? Nu för tiden hävdar rakhyvelsföretaget Ester att hårborttagning kan vara en del av kvinnokampen och Gardet har visat att tidigare feministiska ikoner kan vara helt dumma i huvudet. Det har visat sig att även utan just denna show kan kvinnor bli ätstörda och mäktiga män utnyttja unga tjejer med modelldrömmar. Kanske var det inte Victorias secrets dassiga kvinnosyn folk hade tröttnat på, kanske var det bara att försöka lista ut vem av änglarna som var gift med Adam Levine i år.
Patriarkatet faller inte inom vår livsstid, det enda som kommer hända är att ett gäng modeller har ett jobb mindre.
Text: Clara Kristiansen Bild: Kameramän som filmade med ena handen
Önskar du att bli ett emo billigt så har Dessi Hietala de perfekta tipsen för dig.
Faktan i den här artikeln kommer från en flerårig autoetnografisk undersökning av emo pop screamo scene girls. Mitt emoskap grundade sig inte bara i musiksmak, utan ett djupt begär att vara en unik själ. Och en rad psykiska sjukdomar. Jag har genomgått flertalet emo-subkulturer och hann ha alla färger på håret, svälta mig och önska min egen död i julklapp. Jag klarade allt detta trots att jag var fattig och hade föräldrar som självfallet inte ville att jag skulle se ut som en smyckesprydd pandazebra. Därför ska jag nu dela med mig av huskurer och behandlingsmetoder mot att vara en vanlig människa, trots att man är fattig.
Innan jag börjar ska jag bara klargöra att jag hatar Hello Kitty-emos och Tokyo Hotel. Ni fruktansvärda rosett-töntar kan omedelbart utrymma byggnaden och aldrig mer sätta er “tass” i denna artikel, för ni är säkert furries nu.
Ett otränat öga kanske inte ser skillnad, men det sitter mycket i öronen.
Grunderna för att vara ett emo är självklara: Lär dig texterna till alla låtar av Asking Alexandria, Hollywood Undead och Bullet For My Valentine. Hata Justin Bieber, One Direction och annat desorienterat avskum till pop-kultur. Men vi är inte här för att tro att man är emo bara för att man lyssnar på rätt musik, vi är här för att billigt tränga in under huden på emo-människan (inte med rakblad). Se det som B-kursen i Att vara Emo.
All denna DIY är bra, för kreativitet är som afrodisiakum för emos. Att behärska ett musikinstrument är såklart högt i rang, men egentligen fungerar vilken kreativitet som helst, så länge man är autistisk kring det. Man skulle i princip kunna vara besatt av att bygga figurer i gråsten, så länge man pratar om det som att det är det som håller en vid liv. Så att man gör allting själv, dessutom billigt, är bara bra.
Det största problemet är egentligen emokläder – bandtröjor, rutigt och randig är dyrt. Mitt absolut bästa tips är att ta emot alla mörka kläder man kan få från anhöriga, hur fula de än är. Om man råkar ha råd, eller åker på en shoppingtur med mamma, gå till Dressman. Dressman?! Säg för Oliver Sykes skull inte denna bekännelse till någon, jag kommer hädanefter inte benämna butiken vid namn. På D**ssm*n kan man till paketpris köpa mörka överdelar, flanellskjortor och flugor. När man samlat på sig en drös fula kläder är det dags att dra fram mammas sylåda, limmet och saxen som man snott från svenskläraren. Klottra och slit i pappas gamla företagsskjorta, riv sönder mosters gamla jeans och skriv “So if I survive, then I’ll see you tomorrow” på converse-kopiorna från Ica Maxi. För att smycka ännu mer fungerar kroppen lika bra. Om jag uttrycker det såhär: en blank yta är inget annat än avsaknaden av kreativa tusch-målningar kring de inkarvade initialerna på ens första kärlek.
Håret är en stor del av ett emos identitet. Det spelar ingen roll om det är svart eller någon annan färg, så länge färgen inte kan växa ut ur någon människas hårsäckar. Visste du att klorin och citron fungerar som hårblekning (och laxeringsmedel)? Rödbeta sitter fast i klorblekt sönderplattat hår som ärr sitter på kroppen. Blåbär, rödbetor och lingon fungerar såväl till hår som smink. Obs: Gräs, tomater och banan fungerar inte. Det tvättas inte ut heller, för man tvättar inte håret eftersom att man vill att snedluggen ska sitta på plats. Snedluggen kräver aggressiv tupering och baljor med hårspray. Hårspray är alltså dyrt, men det billiga sättet är enkelt om man har sönderbränt, klorblekt och morotsfärgat hår, då är det redan en svintotuss. För att fixera snedluggen över ögat kan man använda vad som helst som kan stelna: diskmedel, vatten med bakpulver eller det vedertagna saltvattnet med en otrolig salthalt. Saltvattnet är även bra när man ska tvätta sina piercinghål.
Man skulle kunna tro att det är färgat hos frisören.
För att slippa ta från ens emoblogg-pengar för att pierca sig kan man syla en nål på valfritt ställe, man känner ändå ingenting. Självklart på ställen som föräldrar inte ser: under tungan eller läppen till exempel. Dessutom kan man ha tillfälliga piercingar för en dag eller två, det är ju gratis att pierca sig trots allt. En tillfällig piercing kan förslagsvis sitta i långfingret för att med stil visa fuck you till the system. Vanliga örhängen skriker “den breda massan”, åtminstone en töjning är ett måste. Om man inte har emo-vänner att tigga töjningar från kan man göra ens målstorlek på pluggar med modellera eller papper och lim. Nålar, gafflar, stickpinnar och tunga saker att hänga i örat är perfekta för att stretcha ett hål med. Våld på en själv och ens öron spelar ändå ingen roll. För inget spelar roll. Fuck alla.
Om man kan eller vill investera i smink så är det två produkter som är viktigast: en för ljus foundation och svart kajal. Kajal fungerar till ögonbryn, ögon, mun, fake tatueringar och stjärnan på kinden. Men utan pengar – foundation kan man byta ut till gammalt babypuder som man fäster med hudlotion och hypotetiskt sett är svart kajal lätt att stoppa i fickan. Allt för att få fram den unika sminkningen.
Skulle föräldrarna, som är helt dumma i huvudet och pinsamma, komma på en med något man gör och man skrikandes tvingas slänga igen dörren till sitt rum måste man se till att inte ta sönder dörren. Att ta sönder en dörr kan bli dyrt. Sätt möbeltassar på dörrkarmen och primalskrik samtidigt för att få effekt på utbrottet. Måste man kasta saker omkring sig gör man det med föremål som inte går sönder lätt. Mjukisdjur och kläder fungerar bra. Skulle man vara så arg att hela insidan av kroppen rasar samman kan man kasta telefonen, men på kudden så att den landar mjukt i den svarta pölen av tårar. Det passar estetiken i rum. Det vill säga smygutskrivna tumblr-bilder, tidningsutklipp och gamla vinylskivor från föräldrarna. Så länge man tar bort omslaget så ser de coola ut, ingen behöver veta att det egentligen är Hits of the 70’s.
I nästa kurs i Att vara Emo fördjupar vi oss i olika typer av skrik och hur man står ut med att hänga på stan hela dagarna.
Clara berättar om en grupp människor som avlagt ett vow att alltid klä sig jättefult.
På HBO kan man nu se dokumentärserien The Vow, som handlar om NXIVM, en sekt som lockar in människor med peppiga självhjälpsföreläsningar, leder dem genom ett utdraget och kostsamt pyramidspel för att till sist rinna ut i rent sexkulteri. Det kanske låter spännande, och det hade det säkert varit, om det inte vore för att dem de måste ha sex med är så fruktansvärt töntiga. De älskar nämligen inte bara hjärntvättning och trafficking utan även volleyboll. Vad är värre än att manipuleras och utnyttjas av en galen psykopat? Att manipuleras och utnyttjas av en galen psykopat i pannband. Pannband och hotpants.
Dokumentären väcker många frågor; Hur kan människor lämna hus och hem och ge bort alla sina pengar för en enda kille som kommer med gymnasieintellektuella spaningar som ”Tänk om allt du tror att du inte kan göra bara är begränsningar du själv skapat?”. Hur kan kvinnor tro sig gå med i en feministisk grupp när det enda de faktiskt får göra är att ta nakenbilder och lära sig att inte tjata på sina killar? Men den svåraste frågan, den som vi aldrig får svar på, hur i HELVETE ser de ut?
Allison Mack Allison Mack, tidigare känd som en av huvudrollerna i Smallville, numera känd som en fullständig psykopat, var ledare för NXIVMs hemliga kvinnosamfund. Vissa kvinnor var mästare, och andra var slavar. Slavarna var tvungna att be om lov för att äta och sova, vilket de sällan fick. Det de däremot fick var att ha massvis av sex med sektens ledare Keith Raniere. Men det fick de kvinnor som var mästare också, så på så sätt var alla ganska jämställda. Till skillnad från andra bordellmammor, som ofta bär raffiga sammetsklänningar och pälsboa, klär sig Allison mest i en grå kofta eller en intetsägande jeansjacka. Hon begår hemska handlingar utan att ens liva upp med en spännande klädstil.
Nancy Salzman Nancy Salzman är hypnoterapeut och en av NXIVM två grundare. Hon var ett av ansikten utåt och den första man såg i de introduktionsvideos potentiella medlemmar lockades in med. Det som sticker ut med Nancys klädstil är att precis allt hon bär går att välja som outfit i spelet The Sims. Med illasittande kavajer, en sann Karen-frisyr och utstickande ögon ser hon exakt lika galen ut som hon är. Det här är en kvinna som skriker på servicepersonal och är elak mot sin svärdotter by the looks of it. Hur en enda människa kunnat se en video med henne och tänkt ”det här gänget verkar bra Lattjo Laban ändå” är bortom mig.
Keith Raniere Sist men inte minst, the man of the hour, ledare av de alla, är alltså Keith Raniere. Han är allt man kan vänta sig av en sektledare, självgod, narcissistisk och omgedd av unga damer. Det enda han inte har är sex appeal. Keith ser ut som att filmregissören Peter Jackson har använt en riktigt bra hårinpackning. Med extrema mängder balsam i håret och en självbild som är utom denna värld har han tutat i tjejer att det enda sättet att må riktigt bra är att ha riktigt mycket sex. Med honom. Och lyckades han med det måste han ju vara någon slags geni i alla fall.
NXIVM rekryterade framgångsrika människor, de knöt karismatiska Star Wars-skådisar, berömda dokumentärfilmare och skärpta finanshajar till sig. Men de hade definitivt inga modelejon i leden.
Det var allt för Claras lilla sektskola den här gången, nästa gång ska vi prata om Shoko Asaharas otroliga onesie.
Text: Clara Kristiansen Bild: Det är sektmedlemmar som själva tar alla bilder för att de är fullkomligt galna att filma och fota exakt allt.
