Jag har bott i 3 städer – Luleå, Östersund och Umeå. En vän från Stockholm sa till mig “Jag hatar när ni norrlänningar säger att jag beter mig stockholmigt, det finns inte bara en typ!” See what you did there Stockholmare? Kan ni klumpa ihop halva Sverige så får ni tåla ihopklumpningen mellan Ropsten och Norsborg, speciellt när alla är likadana – stressade, skarpa och ytliga. 

Oavsett vad jag tycker om stockholmare och deras livsstil så har jag, på grund av att jag har gått en oklar utbildning inom media tvingats flytta hit. Och jag erkänner, man kan inte bo här mer än tio minuter utan att bli en stockholmare själv bara för att överleva, för i Stockholm är det survival of the fittest så fort man lämnar sin egen säng. Man måste anpassa sig för att överleva. Gör man inte rätt sliter de en i stycken: sopsorterar man inte helt korrekt får man ett argt meddelande, råkar man stanna upp kön på ICA får man djupa suckar, uttalar man ett vin fel så dumförklarar de en. Allt ska gå snabbt och smidigt, och alla är var och en för sig. Jag är enbart ett hinder i deras vardag. 

Att “börja röra sig mot” stranden/jobbet/kompisen finns inte i en Stockholmares vokabulär. Är en Stockholmare på väg någonstans så ska det ske fort. Om man är rik så tar man såklart taxi, men alla kan inte leva ut sina Bianca Ingrosso-drömmar. Som medelklass gäller det att löpa till tunnelbanan, för tydligen är tanken på att vänta på nästa i fem minuter helt uppåt väggarna tokig.  Även som gångtrafikant gäller det att vara snabb – gå rakt, svänga tvärt och tveka aldrig. Det är vid tvekning de riktigt farliga olyckorna händer – att man blir slagen av en handväska. Jag tror det finns oskrivna regler som gångtrafikant, men jag vill gärna att någon skriver ner dem och faxar mig ett exemplar, för jag fattar inte. Det är helt omöjligt att hålla något slags coronavänligt avstånd, för ingen väjer, ingen ser någon annan, alla går på sin egna catwalk. Rakt fram, med solklart mål, i snygga kläder. Mitt tips som förvirrad är: slink in i strömmen, rätta dig fort som fan i ledet, gör skarpa svängar om du måste byta fil eller köra om andra gångtrafikanter. Det funkar inte att försöka vara osynlig och snabb som en liten vessla. Och ska du kolla upp vägen – gör det bakom en pelare, inte längst en vägg, för där är någons catwalk. 

Jag har också börjat bli otrevlig, bara för att kunna slita mig ifrån situationer. Människor har inget stopp på sitt mun, den kan gå i ett. Första natten jag var här gick jag ut med min hund efter midnatt. En äldre dam närmar sig, frågar om hunden, om jag är nyinflyttad (hur hon nu kunde veta det?) och hon hann ställa tusen frågor och ge tusen svar. Jag nickade, hummade, skakade på huvudet, svarade inte denna bedårande dam så mycket. Men hon pratade på och jag vet nu mer om henne än om min egen bror. I konversationer gäller samma regler som i gångtrafiken, gör skarpa svängar och väj aldrig. Vänta inte på att motparten ska blir tyst och på din tur att prata, för så gör man inte här, man väntar inte och man lyssnar inte. Börja prata mitt i någon annans mening och precis när du känner för det. Och vad jag menar med skarp sväng? Jo, för att få tanten att sluta prata om sitt liv – säg hejdå mitt i hennes mening och gå.

Stockholmare är definitivt en typ, en typ som man måste rätta sig efter, för de kommer absolut inte backa undan för nåt. Var i Stockholm man än bor, vilket samhällsskikt man än tillhör, har alla en sak gemensamt. De viker inte undan för någon. Att bo här är en kamp för överlevnad.

Text: Dessi Hietala
Instagram: @hietalaa
Bild: Blixten McQueen

Stötta Nisch på Patreon här. 

Så äntligen var det min tur att ta ut en oklar examen inom media och inte ha någonstans att ta vägen. Därför har jag nu flyttat från studentboendet i Umeå till en alldeles för dyr lägenhet i Stockholm som jag sålde min själ till satan för att få. 

Att flytta från en större lägenhet till mindre betyder att man ska försöka göra sig av med all skit man har samlat på sig samtidigt som ens föräldrar påminner om flyttkartongerna i deras källare och tycker det är bra att passa på att gå igenom lådorna när man ändå håller på. ”Jag vet att du har mycket att göra nu, men när du ändå har ångan uppe så kanske du kan kolla igenom de här Kalle Anka-böckerna som inte är i vägen för någon”.

Det här är topp fem mest fruktansvärda prylarna man själv och alla föräldrar någonsin har samlat på sig. Listan är utan inbördes ordning, jag hatar alla kategorier lika mycket och jag kan lista 736 andra kategorier av prylar och ting jag hatar. 

Minnessaker i gips 
Avgjutningar av ens tänder från varje gång man har skruvat åt sin tandställning. Ett avtryck av min fot som barn. Hur kan ansvaret för den tavlan ligga på mig och inte den som valt att skapa det där fruktansvärda ”konstverket”? Varför skulle jag vela ha min egen barnfot på väggen? “Hej och välkomna till min nya lägenhet, här till höger ser ni min pojkväns tänder som 14-åring och till vänster hänger min fot som 2-åring.” Måste man peka ut att man har varit yngre och mindre en gång i tiden? 

Dyra dop-presenter
Jag tackar vänligast för omtanken, jag uppskattar era gåvor, jag bugar och bockar för att ni brydde er om att jag föddes. Att jag klämdes ut och kom till världen är fantastiskt för oss alla. Men EN sked i silver? Från så många olika släktingar, från så många olika tillverkare?  Vad är det menat att jag ska göra med alla dessa olika skedar nu när jag tydligen är vuxen. Är de vackra? Är det bara ett skryt om hur uppskattad jag var som barn? Är det min tur att förvara dem i en låda i ett förråd och sen börja ge till mina vänners barn?

Små prydnadssaker
En bebis i en korg. En ful ängel som utgör en liten gömma för väldigt små saker. Vem har ens så små saker att lägga där? Kanske ETT örhänge eller en väldigt liten tåring? Vad ska jag någonsin ha dessa prydnader till? För att inte tala om porslinsdjur i blaskiga färger som går mitt itu när man tittar på dem. De stökar ner ens hem, de är fula och gör absolut noll nytta. Låt mig inte ens börja på säsongsspecifika prydnadssaker som man har gjort själv. Tack mamma, för att du har sparat det, men jag vill inte ha en gul träplanka där det står “glAb pÅsk”.

Gamla skolböcker
Varför är de sparade? Vad är det för gen som gör att man inte slänger varken SO-boken eller textboken som jag skrev i när jag var 10? Varför skulle jag vela läsa om Sveriges geografi på dålig och snirklig svenska med stora bokstäver? Det är inte en bok, det är inte två, det är alla böcker, saxar, pennor, pennskrin och allt som jag någonsin använt under mina 16 år som elev. Vems initiativ var det att spara? Hur kunde jag få så bra betyg när jag uppenbarligen inte ens kunde skriva? Jag vet inte, men bränn upp allt. Gör en fest av det. 

Hela utklädningslådan och kläder som legat i en kartong i 20 år 
“Här är ett par utnötta skor som du hade när du var 2”. De skorna har alltså legat i en låda och väntat på att jag ska ta upp dem till mina barn. Det här visste vi förra gången och gången dess för innan då jag gick igenom dessa lådor. Jag behöver inte barnskorna som är helt stela av möglig gummi. Det blir inte gulligare bara för att de är små, de är mögliga och förstörda. Låter jag mitt framtida barn (som jag inte ska ha) bära de skorna kommer barnet få artros. Nej tack mamma, jag vill heller inte ha Peter Pan-kläderna från utklädningslådan. Eller prinsessklänningen med saftfläckar. Tackar som frågar för 7e gången. 

Bonushat: Tappade mjölktänder. Det säger sig själv. Jag har inga vidare kommentarer för tillfället. 

Ge mig köksslevarna och grytorna. Bränn upp resten eller ge det till välgörenhet. Men jag säger bara det, att det finns en anledning till att second hand butiker har hyllorna fulla av fula prydnadssaker. FÖR ATT INGEN VILL HA DEM. En enkel minnesregel till alla föräldrar, om inte du vill ha det kvar så vill ingen det.

Text: Dessi Hietala
Följ på Instagram: @hietalaa
Källa: Källare.

Stötta Nisch på Patreon!